Pincha-sjal

Häromåret hade jag turen att vinna ett hekto supermjukt garn i fina höstfärger i en blandning av merinoull och bambu. Jag använde ungefär 10 gram av det tillsammans med annat garn och stickade en mössa till min syster.

Jag ville sticka något av de 90 gram som var kvar, något som ger de fina färgerna rättvisa, och hittade beskrivning till Pincha-sjalen på Ravelry. Pinpilan Wangsai som designat sjalen berättar på Ravelry att sjalen kom till för att hon ville göra något som passade för flerfärgade garner, så jag tänkte att modellen skulle passa perfekt för mitt garn. Beskrivningen är gratis. Den är väldigt tydlig och pedagogisk.

Sjalen var rolig att sticka, men jag har varit tvungen att sitta för mig själv för att kunna hålla reda på var jag var i beskrivningen. Den första fjädern var förvirrande att sticka, man stickade och vände, stickade och vände. Jag fick skriva ut beskrivningen och sedan göra ett streck varje gång jag vände stickningen för att verkligen hålla koll. På fjärde fjädern började jag förstå logiken och trodde att jag skulle klara mig utan att hålla koll på vilket varv jag var på, men nej då.

Fjädrarna formas genom att man stickar förkortade varv.

Att sätta streck på ett papper funkar bra för mig i vanliga fall, men eftersom varven på den här sjalen är så korta tappade jag flytet i stickningen när jag skulle fatta pennan och rita streck stup i kvarten. Jag testade att använda min gamla varvräknare, ni vet en sån där som man trär på stickan och vrider fram en ny siffra för varje varv, men det funkade inte heller optimalt. Så jag testade att använda gratisappen Knitting Buddy i min mobil och då fick jag mer flyt. Att bara sträcka ut handen och toucha mobilen hindrade inte stickflödet på samma sätt. Man kan koppla på ett trevligt litet plopp-ljud som gör att man inte ens behöver titta efter om man klickat fram nästa varv eller ej. Det hörs! Dessutom kan man ställa in appen så att man har koll på repetitioner av exempelvis ökningar eller som i det här fallet vändningar. Eftersom appen är gratis får man stå ut med att det dyker upp reklam i nederkanten på skärmen.

Så här såg sjalen ut när jag nästan stickat klart. Jag stickade 19 fjädrar.
Blockad sjal

Sjalens utseende beror mycket på hur lång varje färg är på garnet, så nu är jag redan inne på att sticka en till med ett annat garn jag hittat i min stash för att se hur det blir. Kanske blir fjädrarna mer distinkta?

Pincha lär betyda påfågelfjäder på sanskrit

Rasande nystan

Nu har jag stickat hälen på min första Vanilla-socka. Konstruktionen är verkligen fiffig och mönstret är föredömligt tydlig så själva stickningen har inte vållat mig några bekymmer, men …

mitt i hälstickningen föll nystanet isär. För att få en kontinuerlig randning på själva sockan skulle man börja sticka med garnänden inifrån nystanet vid den röda pilen fram till där jag är nu på bilden ungefär. Det var när jag drog fram änden som det ändade så här … Ingen TV-stickning längre, den får ligga så här på mitt skrivbord. Jag vågar inte flytta den. Tänkte ett tag att jag kanske kan nysta om garnet innan jag stickar andra sockan, men då kanske det blir mer sträckt och sockorna blir olika på något vis. Vad tror du?

Vaniljsockor och deckare

Påskhelgen är över och det är lite tomt och tyst i huset efter att det hela helgen varit sex personer och en hund här. Ungdomarna har åkt hem till sig, Uffe har börjat jobba och jag, jag har påsklov den här veckan. Det har sin charm det med. Jag läser och stickar och har passat på att städat i mina garnhyllor.

Jag hittade bland annat sockgarn i hyllorna och fick för mig att lägga upp till ett par Vanilla-sockor till Uffe – fast jag har en tröja till My på gång. Ibland behöver man lite variation … Jag har haft mönstret på min nyfiken-på-lista ganska länge. Det var hälkonstruktionen som väckte min nyfiknhet, där är jag inte än men jag har passat på att testa en för mig ny uppläggning – Italian Tubular Cast On. Den ger en mjuk och töjbar ovankant, bildar nästan som en tub/ett rör i ovankanten vilket ju namnet antyder. Den var lite meckig. Jag fick titta både på Youtube och läsa i min uppläggningsbibel – Cast On Bind Off av Leslie Ann Bestor – för att få till den, men det beror mest på att filmen jag tittade på bara visade en del av hur man gör. Tubulära uppläggningar blir inte rörformiga av bara själva uppläggningen utan beror också på hur man stickar de två varven efter själva uppläggningen och detta fick jag läsa mig till i boken. Undrar förresten vad man egentligen kallar den här sortens uppläggningar på svenska – rörformiga kanske är bättre är tubulära? Jag hoppas komma ner till hälen under veckan så jag har tid att sitta och klura med den under min ledighet.

Det sägs att norrmännen läser mycket deckare just till påsk och i år anammade jag idén och köpte mig en deckare strax innan påsk: Death by Cashmere av Sally Goldenbaum. Jag tänker att det är ett bra sätt att hålla engelskan vid liv (hm, nu blev det kanske lite konstigt med tanke på deckartemat) att läsa engelska böcker. Den enda engelska jag använder annars är ju en massa sticktermer i stickbeskrivningar och de är ju inte så gångbara om jag skulle vilja föra en normal konversation. Men såklart finns stickningen med på ett hörn i alla fall: mordet som sker väcker misstankar hos medlemmarna i en stickklubb och de börjar nysta vidare för att ta reda på vem mördaren är. Boken är lättläst både bokstavligen (stor stil) och bildligen. Goldenbaum beskriver miljön så man ser den framför sig, jag tycker nästan att jag själv befinner mig i Sea Harbor, Massachusetts, äter god mat och klappar garn i Cape Ann knitting shop. Det är förresten innehavaren av garnaffären som startat stickklubben. Till min stora glädje finns ytterligare 14 (!) böcker i serien om Seaside Knitters, alla med namn som associerar till stickning och garn, t.ex: Murder in Merino, Angora Alibi och Murder Wears Mittens.

*

Otendagssockor del 2

Nu är de äntligen färdiga – mina Otendagssockor. De har gett mig lite huvudbry, men nu när de är färdiga tycker jag att det var väl värt besväret. De är väldigt sköna. Hälen är en s.k.förstärkt häl med traditionell hälkil. Jag tycker nog den här modellen sitter bättre över mina vrister än den med häl som är stickad med förkortade varv.

Resåren är lite annorlunda – ett subtilt mönster med en rapport om åtta maskor, vilket jag tyckte var lite jobbigt att hålla reda på. Den såg också lite lös ut när den bara var halva sin färdiga längd. Ett tag övervägde jag att skippa den och sticka ”vanlig” resår, men så såg jag att rapporten återkom i mönstret nedanför resåren. En så genomtänkt detalj måste ju få en chans! Senare upptäckte jag att hela mönstret i princip är uppbyggt kring de där åtta maskorna så det var ju bra att jag inte började ändra i mönstret det första jag gjorde. Det hade varit synd att peta i ett så genomtänkt mönster. 

Jag började med de här sockorna för att använda upp lite restgarner men restgarnerna tog slut innan sockorna var färdiga så jag fick beställa mer av Tant Kofta. Det är stor nyansskillnad mellan det gamla och det nya garnet, ja det ska vara samma färg, Humleblomster. Så blir det ju i allmänhet när man köper garn i samma färg vid olika tillfällen, och i synnerhet när det handlar om handfärgat garn, men jag har försökt utnyttja nyansskillnaderna så att de ska se ut som en del av designen. Hade jag haft båda nyanserna från början hade jag nog gjort en mörk kant upptill, och kanske även stickat blommorna på skaftet med den mörka nyansen. Men det här blev ju inte så pjåkigt, det heller.

Efter själva hälen fick jag problem. Först missade jag den pyttelilla pricken i mönsterdiagrammet som talade om var i diagrammet man skulle börja efter hälen. Sedan förstod jag inte riktigt hur man skulle göra med färgerna vid hoptagningen vid hälkilen. Mönstret skulle ju helst stämma runt om sockan när alla hoptagningarna var gjorda. Jag tror jag stickade om hälkilen tre gånger innan jag fick till det. Tack vare att jag fotograferade hur jag gjorde med första sockan gick den andra lätt som en plätt att sticka.

Det första garnet nystade jag med hjälp av en ärvd nystmaskin. Det gick inte helt friktionsfritt, öglan där garnet gick igenom trillade ner och då blev det inget nystan. Det gick bättre när jag placerade nystvindan med garnet som skulle nystas högre än nystmaskinen, för då hölls öglan upp.

Nu nystar jag lika gärna – eller kanske ännu hellre – med min nystpinne. Det tar längre tid, men nystanen blir klassiskt runda och håller formen hela tiden. Jag tycker nog att de man gör med nystmaskinen ”faller ihop” mot slutet. Och så är det så bra avkoppling att nysta ”för hand”! Hur nystar du?

Innan jag hade en nystpinne testade jag att nysta med hjälp av sugrör – ett tips för dig som saknar nystpinne.

*

Modell: Otendag av Erika Åberg (finns med i boken Sticka varmt och småmönstrat)

Garn: Trekking färgat av Tant Kofta i färgerna Humleblomster och Silver

 

Förvaring av stickprylar

Det finns flådiga fodral till stickor och annat, men just förvaring av stickor och virknålar har jag löst på eget sätt:

Den här väggredan hänger bakom dörren in till mitt rum.

I det stora facket nere till höger ligger det här:

ett gammalt cd-fodral som jag har mina utbytbara ändstickor och kablar i. ‘

Varje gång jag öppnat fodralet har själva stickorna trillat ut vilket irriterat mig och häromdagen satte jag helt enkelt fodralet i symaskinen och sydde fack för stickorna:

Att jag inte gjort det tidigare?! Nu stannar stickorna i fodralet när jag öppnar det..

Längst bak förvarar jag mina stickmarkörer uppträdda på att halssmycke, en varvräknare, en virknål att fiska upp alla tappade maskor med, en minisax, en ask med

tapisserinål och kabelstopp, en kabelskarvare och sådana där små åtdragsskruvar till kablarna och så svarta fåret som inte syns om jag inte plockar ut det ur fodralet:

mitt måttband. Hur förvarar du dina stickprylar?

Mobil mobil

Häromdagen när min mor skulle ringa hem till far var det stört omöjligt att få tag på honom. Det visade sig att han visst försökt svara i sin mobil, men mina föräldrar bor i ett hus med entréplan, ovanvåning och källarplan och far var på ett plan och mobilen på ett annat. Han hann inte fram innan mor slutat ringa. Så jag fick ett uppdrag: sy ett mobilfodral så far kan bära mobilen med sig – så att mobilen verkligen blir mobil så att säga.

Jag klurade ett tag på vad jag skulle sy fodralet av, har tidigare sytt ett till mig själv av det som blev över när jag sytt en klänning (som i sin tur hade varit en duk, heter det third hand då?)

och jag har sytt ett fodral till Uffe av hans avlagda byxor. Jag ville fortsätta återbruka …

+

=

Jag använde en del av ena ärmen på en seconhandfyndad skinnjacka till utsidan (thirdhand igen). Det var inte så mycket till fynd egentligen. Den tidigare ägaren hade troligen kört den i tvättmaskinen så skinnet var flammigt, torrt och hårt. Det tänkte jag inte så mycket på i affären, men när jag skulle använda jackan senare kändes den inte så rolig och vintage längre, mer chabby än chic liksom. Men delar av ärmen fungerade fint till ett fodral, liksom ärmen på fars egen gamla kasserade skjorta.

Fodralet fick en bred hälla på baksidan så att fodralet kan sättas på livremmen …

Nu följer mobilen med överallt!

Inspirationshörna

I helgen har Uffe och jag varit hos My i Eskilstuna. Vi stannade på vägen och åt på Albackens Trädgårdsskafferi utanför Mjölby, ett trevligt ställe med god mat och lite udda men hemtrevlig inredning. Olika konstnärer brukar ställa ut i lokalen och just i fredags höll Kickie Bergengren på att hänga en ny utställning. Jag blev nyfiken så när jag ätit upp min Havets Wallenbergare gick jag fram och tittade lite på hennes verk.

Kickie målar akvareller som hon sedan låter trycka upp på sammet eller canvas som hon låter göra bl.a. vepor och kuddar av. Hon vet inte från början vad det ska bli utan när hon börjat måla ser hon bilderna. Det stod en väska på golvet med kuddar som hon ännu inte hunnit packa upp. Jag såg en härligt rosa kudde med en kvinna på skymta mellan de andra kuddarna och frågade om jag fick ta upp och titta på den. Kvinnan heter Rosa och nu ska hon få bli min musa i min inspirationshörna hemma:

Hon får fint sällskap av Sara Danius. Jag köpte affischen på Sven-Harrys museum förra året. Jag var där tillsammans med min väninna Berit veckan innan världen vändes upp och ner av Corona. Illustrationen var utställningsposter för Sven-Harrys konstmuseums utställning Couturens hemligheter som visades på museet år 2018. Vi köpte var sin affisch att hänga upp i våra syrum (eller vad man ska kalla sitt alldeles egna rum där man får röra till det hur mycket man vill vilket i alla fall jag behöver få göra när jag ”är mitt i något”.)

Jag såg av en händelse i tidningen i dag att det tydligen i dagarna öppnat en ny utställning på Sven Harrys konstmuseum som hyllar Sara Danius och hennes passion för mode. Den varar till den 18 april.

Kickie Bergengrens utställning på Albackens Trädgårdsskafferi håller på mars månad ut.

På skrivaren under tavlan med Sara ligger boken jag läser just nu: Conscious Creativity – medveten kreativitet. Den är full med inspiration, i form av både färgglada collage och praktiska övningar för att bli medveten om sin egen kreativitet.

Stadsdelen My bor i har ett ganska ovanligt namn. Uffe och jag var ganska malliga när vi för några veckor sedan kunde 8-poängsfrågan i På spåret som handlade om Eskilstuna och denna stadsdel.

Det är väldigt fint att promenera längs Eskilstunaån från Snopptorp till Vilsta friluftsområde, vilket vi gjorde i fredags. Vädret var underbart.

Jag hade med mig två påbörjade Fern and feather, i två olika storlekar, som My fick prova. Tyvärr blev vi inte så mycket klokare efter den provningen så jag stickar lite till på båda så får hon prova igen när vi ses om några veckor. Då hoppas jag kunna avgöra vilken av tröjorna jag ska fullborda och vilken jag ska repa upp.

Börja om från början …

Så här ser det ut hemma hos mig denna söndagmorgon: jag har varit lite tveksam till om jag valt rätt storlek på tröjan till My och NU kom jag på den eminenta idén att mäta min kofta som är stickad i nästan samma garn (samma grovlek, kvalité men annat namn) och med ungefär samma maskantal för att se hur stor tröjan kommer att bli efter tvätt. Det är bara att inse – den kommer att bli för stor så därför kan du se en nystartade Fern and feather nere till höger i bild.

Oket är ju extra roligt att sticka, stickningen kommer att vara extra länge och solen skiner så … allways look on the bright side of life …

Ännu mera hål …

Idag var det hål igen – på mina strumpbyxor den här gången. De är tjocka, varma och goa så jag vill kunna använda dem ett tag till. Så det blev till att leta fram stoppsvamp och passande tråd. Det är ju inga silkesstrumpor jag lagat, men silkestråd var det jag hittade i hasten – fint ska det vara minsann! Kanske det inte håller så bra. Det får tiden utvisa. Men bilden blev ju i alla fall passande idag på Alla hjärtans dag :).