Chuck

Året julklappsönskelistor innehåller till min glädje hemstickade sockor. Jag har stickat rätt så många sockor med traditionell häl så den här gången ville jag passa på att pröva något nytt. Det blev sockan Chuck som jag hittade på Ravelry.

Chuck stickas från tårna och uppåt, vilket jag inte gjort förut. Hälen stickas i vriden ribbstickning, med början i en spets nertill på hälen. Ribb-stickningen fortsätter på bakre halvan av sockans skaft.

Ovanpå foten och framtill på sockskaftet stickas ett elastiskt mönster som kallas bambu i beskrivningen, ett talande namn tycker jag. (Jag har visst inte klätt på fotomodellen ordentligt, för socktån ser lite konstig ut 🙂 ).

Avmaskningen behöver vara extra elastisk när den avslutar resår upptill på sockor, och jag valde att testa Jeny´s Surprisingly Stretchy Bind Off som föreslogs i beskrivningen. Den fanns med i en bok med uppläggningar och avmaskningar som jag har (sticknörd?!) :

men det finns instruktionsfilmer till hur man gör denna avmaskning på Youtube. Jag gillar bokens pedagogiska upplägg. På insidan på pärmen fram finns en sammanställning av vilka uppläggningar som passar till vad, och på insidan på pärmen bak finns en motsvarande lista för avmaskningar. Själva formatet är behändigt, och den grova ringbindningen gör att boken förblir uppslagen på rätt ställe.

Jag stickade Chuck med Austermann Step – garnet med aloe vera och jojobaolja som ska tåla upp till 40 tvättar. Färgen heter jeans.

Än så länge finns det bara en Chuck, ska börja på nummer två idag, men jag tänkte tipsa om den här modellen redan nu om du också vill sticka julklappssockor och ha lite tid på dig.

Jag har redan glömt hur man lägger upp enlig Judy´s Magic cast on, men jag har ju min bok …

Randiga hälar

De här sockorna önskar Ida sig i julklapp, men eftersom hon fyller år i slutet på oktober tyckte jag att hon lika gärna kunde få dem i födelsedagspresent – det kan ju bli kallt redan innan jul tänker jag. Men det var på millevippen att de blev färdiga i tid. Det var mer än knepigt att få till randiga hälar. Det blev liksom en glesrand vid hälavmaskningen:

Jag har stickat ett par likadana tidigare så det borde ju inte vara så svårt, men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde förra gången. Kanske jag helt enkelt stickade enfärgade hälar? Tanken var att när jag väl fått till första hälen skulle jag sticka häl nummer två direkt efter. Nu blev det inte så. Fråga mig inte varför. När jag äntligen gav mig i lag med häl nummer två mindes jag inte hur jag gjort första hälen. Minnet tycks bli kortare och kortare …

Jag sökte i mina stickböcker och jag sökte på nätet men hittade inga instruktioner eller tips till hur man stickar klassisk häl med ränder på längden. När jag kommit på hur man kan göra på ett enkelt sätt stickade jag upp en liten modell så att jag minns till en annan gång.

Lösningen var egentligen ganska enkel. Man låter båda trådarna följa med ut till kantmaskan, både när man stickar själva hällappen (där jag alltid stickade sista maskan rät och lyfte första maskan avigt) …

och när man stickar hälavmaskningen.

Dessa maskor blir ju tvåfärgade, men jag tänker att jag kan leva med det när det innebär en enkel lösning på mitt långrandiga problem.

När sockorna var klara hittade jag tips på en annan lösning: att sticka hälen efteråt och sticka den precis som tån, se Sytantens blogg.

Garnet är Drops Merino Extra Fine och beskrivningen hittar du här. Det finns beskrivning till matchande vantar också.

Sockorna blev i största laget, trots att jag stickat minsta storleken, men de är i alla fall väldigt mjuka och goa, precis som Ida önskade. Och den tvåfärgade randen vid hälen syns ju inte när man har sockorna på fötterna :).

Nyfiken på en bok …

Är du också nyfiken på nya böcker? Själv tar jag alltid en extra titt i hyllan med hobby- och handarbetsböcker när jag är i bokhandeln och senast hittade jag den här:

en bok full av roliga, virkade djur som fungerar som bokmärken som jag inte kunde motstå. Förutom djuren på framsidan av boken finns beskrivning till bland annat Dagmar drake, Einar enhörning, en charmig flamingo och en helt galen Hannibal hare, totalt 17 djur.

Så fort jag kom hem letade jag upp garn och virknål för att själv pröva. Instruktionerna med många foton var tydliga och lätta att förstå. Den första jag virkade var geckoödlan här. Den passar utmärkt i en pocketbok.

Så här ser den lille gynnaren ut när den ligger utanför boken:

en något tillplattad geckoödla, påminner lite om den i deckarserien ”Mord i paradiset” tycker jag. Minns inte vad den heter, Humphrey kanske?

Skulle du själv vilja virka en gecko, men inte köpa boken med alla djuren hittar du beskrivningen här.

När ett liv slocknar

Canelle, min lejonkanin, dog i natt. Hon blev lite mer än tio år, vilket nog är mer än de flesta kaniner blir så jag tänker att hon haft ett gott liv.

lejonkanin

De första åren levde hon tillsammans med Kummin, min dotters kanin. Inte långt efter att Ida flyttat hemifrån dog Kummin och sedan har Canelle bott själv.

Jag har skrivit om dem båda under årens lopp. Här är bilder från ett inlägg om när jag fick laga vanten som jag satte på vattenflaskan när det var kallt. De små busarna hade bitit sönder vanten. Maskorna låg som strössel bredvid. Visst ser det ut som om de skäms – speciellt Kummin.

En midsommar virkade jag midsommarkransar till de små krabaterna.

En annan gång skrev jag om hur Canelle plockat av sig ull och boat med. Jag har faktiskt sparat lite, men tyvärr tror jag den är den för kortfibrig för att kunna spinnas med, möjligen om jag testar med att spinna ihop den med finull som jag fått av min svägerska som har får.

Sista veckan åt Canelle inte något vidare. När jag städade i buren igår kväll och upptäckte att hon inte ens ätit upp äppelbiten hon fått tidigare på dagen anade jag att det var dags. Förnuftet säger mig att det är naturens gång, men hon kommer att saknas mej.

Jag gillar sy-LAN!

Om du gillar att sy och får tillfälle att åka på sy-lan rekommenderar jag dig varmt att göra det. Det är SÅ roligt att under en hel helg tillsammans med andra sy-nördar riktigt grotta ner sig bland tyg och tråd och bara sy, sy och sy …

Den här klänningen sydde jag på ett sy-LAN jag var med på förra helgen. Modellen heter Lady, kommer från Svenska mönster. Jag har sytt två tidigare. Nummer två gjorde jag lite större än den första jag sydde. När jag skulle sy den här bestämde jag mig för att återgå till orginalstorleken (38). Tyget är ju töjbart :). Jag har inte trivts lika bra i den större klänningen, tror att det beror på att den inte sitter lika tight.

Tyget är en ekologisk bomullstrikå från tyg.se.

Inför tidigare sy-LAN har jag klippt till allting i förväg, har varit rädd för att klippa fel om jag klippte till på lanet. Jag har hållit mig till redan beprövade modeller. Denna gång var jag lite modigare och testade nya mönster.

Tröjmodellen här heter Elisabeth och kommer från Mönsterfabriken. Jag läste om den på bloggen frk Wiberg i somras och blev nyfiken, för Susanna Wiberg lovordade verkligen modellen. Jag undrade vad det var som gjorde modellen så fantastisk så jag beställde ett mönster, men sen har det blivit liggande. Strax innan jag skulle åka till lanet slängde jag ner mönstret och en linnedamastduk jag köpt på Myrorna för 65 kronor. Det gick snabbt att klippa till delarna, lite för snabbt: jag var så fokuserad på att få bårderna i ändarna på duken nertill på ärmar och liv att jag inte såg att vissa blommor kom upp och ner. Men, som Uffe tröstande sa när jag kom hem:

– Det är ju vitt på vitt. Det är väl ingen människa som tänker på det.

Jag är tycker att modellen är fin i sig: halsringningen är snygg och det är otroligt att man kan få till en så fin passform utan insnitt i ett vävt tyg, men jag kan tänka mig att testa lite varianter, t.ex. förlänga ryggen. Det skulle också vara roligt att prova att sy den i ett tyg med mjukare fall.

Byxorna är ett annat experiment. Framstycket har jag ritat av från ett par träningsbyxor som jag tycker mycket om, men som börjar bli slitna. Tanken var att jag skulle rita av bakstycket också, men det ville sig inte riktigt. Det var större än framstycket och svårt att släta ut så att det skulle gå att rita av. Jag chansade och ritade av ett bakstycke från ett mönster vi hade i skolan, och det visade sig passa ihop med framstycket. Finessen med modellen är den lågt skurna midjan fram i kombination med en dubbelvikt mudd i samma tyg som byxan som kan vikas ner:

Byxorna var tänkta som nya träningsbyxor, men jag tyckte de blev så fina att jag uteslöt mudden nertill som finns på orginalmodellen och fick på så sätt ett par sköna och vardagsbyxor istället.

Alla sydde inte kläder. Nina, som arrangerade lanet, är mästare på att sy väskor. Hennes arbetssätt är lite tvärtom mitt: hon har med massor av spännande och udda material, spännen och grejer och bestämmer sig i stunden för hur väskan ska se ut.

Jag ser redan fram emot nästa sy-LAN! Nästa gång ska jag försöka packa i god tid. Den här gången fick jag ringa hem till min älskade Uffe och be honom komma med pedalen till overlockmaskinen, och det gjorde han utan knot trots att det innebar ett par mils bilkörning.

Felköp blev inte så dumt

I somras köpte jag den här textiltejpen på Panduro i tron att det var band. Rea-lappen lyste lockande och jag kollade väl inte så noga, tyckte att mönstren och färgerna var fina. Jag blev lite förvånad när jag såg att ”banden” var självhäftande och besviken när jag såg att kanterna trådade upp sig.

Men inför terminsstarten behövde jag ett nytt pennfodral och då såg jag möjligheter med den här tejpen. Det blev jättefint att sy fast den på båda sidor om dragkedjan.

Bilderna visar hur man först syr fast dragkedjan på rätsidan och sedan klipper bort tyget under själva taggdelen.

Det ger en fin effekt när insidan är av ett annat tyg och det är lätt att göra snyggt genom att stryka ihop två lager tyg till ett med hjälp av vlisofix.

Jag har haft datorstrul i kubik, därför har det här inlägget dröjt. Efter fruktlösa försök att själv få igång min strejkande dator lämnade jag in den till en datorexpert i stan. Han kunde ganska snabbt fixa datorn, men sedan lyckades jag slarva bort laddarsladden. Jag trodde att den skulle komma tillrätta, men nu har jag gett upp och köpt en ny.

Nu hoppas jag att vi är vänner igen, datorn och jag, för till helgen vill jag berätta om sy-lanet jag var på förra helgen.

Knapparna trillade av!

Förra gången jag skrev här talade jag om hur nöjd jag var med min nya klänning, speciellt belåten var jag med valet av knappar. Tyvärr trillade de av i första tvätten! Knapparna bestod ursprungligen av en plastdel och en metalldel som var hoplimmade, men som delade på sig i tvätten. Det var en sorglig syn när klänningen kom ur tvättmaskinen och bara underdelarna i metall satt kvar på känningen. De fina mörkblå-och-vitglittriga ovandelarna låg kvar i tvättrumman. Jag kom mig inte för att fotografera eländet.

Jag tog med mig knappresterna och klänningen till affären där jag köpt knapparna, var både ilsken och besviken då jag faktiskt frågat om de gick att tvätta i maskin och fått till svar att det skulle de väl. Och det tycker jag man kan förvänta sig när priset var elva kronor per knapp! I affären var de tillmötesgående, sprättade loss knapparna för att kunna reklamera dem till sin leverantör, och så fick jag välja nya knappar och fick tillbaka mellanskillnaden i pengar. Som tur var hittade jag knappar som kändes ok, och i rätt storlek. Knapphålen fanns ju redan så urvalet blev ju begränsat. Klänningen fick bli fotograferad på galge den här gången, ser inte lika bra ut som på en människokropp men så får det bli.

För tillfället är mitt bloggande begränsat av jag inte har någon egen dator. Datorn har också pajat … Jag ska besöka datordoktorn i veckan och sedan hoppas jag kunna återkomma med nya friska tag.

 

Gunnebo slott en fredag

Hej igen!

Uffe och jag firade ju 30-årig bröllopsdag den första juli, och för att fira det hade jag bokat biljetter till sista föreställningen av ”Den osalige” på utomhusteatern på Gunnebo slott strax utanför Mölndal. Tetatern var verkligen rolig. Jag skrattade så att tårarna rann.

Vi åkte till Gunnebo redan på eftermiddagen för att ha god tid på oss att titta på både själva slottet och slottsträdgårdarna.

Tror inte jag sett blommande kronärtskocka förut. Visst är den vacker?!
Allt var så välskött och prunkande. Här den största lök jag nånsin sett.

Vi åt på Gunnebo kaffehus och krog. All mat är ekologisk och KRAV-märkt och årstidens råvaror avgör menyn. Man kan välja på en vegetarisk huvudrätt, eller en med fisk eller kött. Kötträtten igår var fänkålsallad med vitlöksstekt pac choi, persiljemajonnäs och rostbiff på fransyska – lika gott som det låter. Till dessert åt vi creme fraiche med citronverbena, rostade nötter och nougat. Mmm!

Jag hade en ny klänning på mig. Jag började på den på ett sy-lan i mars, men sydde den klar först häromdagen. Då hade jag äntligen hittat knappar som jag tycker passar till tyget:

Tyget köpte jag på Textilcentrum i Sundbyberg för flera år sedan. Där sa de att det var resttyg från en av Dolce Gabanas provkollektioner. Det må vara hur det vill med den saken: jag älskar mönstret och är så glad att jag hittat knappar som passar till.

Från Hallands Väderö till Hemsö

Den första juli i år firade Uffe och jag att vi varit gifta i 30 år – och innan vi gifte oss hade vi haft sällskap i 10 år. Det var på en skolutflykt till Hallands Väderö, uppe i ett fågeltorn, som det sa klick. Nu, 40 år senare, åkte vi till Hallands Väderö igen tillsammans med My, vår äldsta dotter. Fågeltornet var borta, men fyren finns kvar.

Vi hade inte tänkt på att ta med badkläder, men ville ändå känna på vattnet. Det var kristallklart – och kallt.

På skolresan åkte vi från Torekov till Väderön med fiskebåt. Nu åker man med en sån här dubbelkölad båt. Vi såg att svalor hade byggt bo under båten, och de flög in och ut mellan skroven. Undrar hur de tänkte? Blir det inte lite krångligt att mata ungarna?

Sista veckan i juli var vi bjudna till goda vänner som har stuga på Hemsö utanför Härnösand. På vägen dit övernattade vi vid Erik-Anders, en hälsingegård som ingår i världsarvslistan.

Vi njöt av smaskig chokladkaka med squash och den godaste läsk jag smakat (lokalproducerad ros- och myntalemonad) i den vackra trädgården,

Trädgården var återskapad så som den sett ut på 20-talet, med detta tillägg: en lekstuga byggd som en minikopia av Erik-Anders-gården.

Till Hemsö kommer man också med båt, men en bilfärja.

Första eftermiddagen svepte en trolsk dimma över ön. Här är vi på väg ner till Sågsand, en fin badstrand, och därifrån gick vi till

Prästhushamn, ett gammalt fiskeläge.

Man behöver inte vara speciellt militärt intresserad för att ändå fascineras av Hemsö fästning som vi besökte nästa dag. Tänk att man borrat och sprängt sig 40 meter ner i berget och byggt långa gångar som skulle vara atombombssäkra, och utrymmena därutöver rymde 300 mans besättning med stab, stridsledning, logement, kök, verkstäder och till och med sjukhus.

Uffe tog en massa bilder under jord, men jag fotograferade utsikten …

Hemsön har tidigare varit skyddsområde, men nu kan även utländska turister besöka ön.

Hemsön ligger inte långt från Härnösand, och eftersom våra vänner vet att Uffe är intresserad av bilar föreslog de ett besök på Härnösands bilmuseum, Sveriges största bilmuseum. Här är min favorit: Sveriges första husbil som ser ut som en husvagn med bussratt och förarsäte. Tyvärr klarade den aldrig registreringsbesiktningen …

Museet är ganska nytt, startade 2015, och trevligt uppbyggt med olika temahallar. Jag gillade dockorna klädda i tidsenliga kläder som satte in bilarna i ett större sammanhang. Här är Bonnie & Clyde som gillade Ford och bara stal sådana bilar. Clyde lär till och med ha skrivit till Henry Ford när Ford kom med en V8-motor och tackat för den nya motorn: ”Den går mycket bra, och det är lätt att köra ifrån polisen”. (Allt enligt utställningstext.),

Jag har inga uppgifter om klänningen, men visst är den otroligt tjusig med alla sina draperingar.

Vi var även på Murberget och besökte både friluftsmuseet och Västernorrlands museum där dessa vackra klänningar fanns. Utställningen heter Couture och trasmattor och pågår till d. 8 september.

Just denna klänning snurrade runt, runt, så jag fick väl inte riktigt in skärpan men det syns i alla fall att det är en sidenklänning med pärlemorpaljetter. Den är liksom alla de andra fina klänningarna sydd och designad av Marianne Ördell som skänkt sina klänningar till museet. Hon bodde stor del av sitt liv i Härnösand. Hon hade breda kunskaper inom sömnad, hade arbetat både som sömmerska på modehus (bland annat sytt åt personer i svenska kungahuset) och som sömnadslärare. Jag log lite igenkännande åt sömnadsproverna på väggen – såna fick jag också göra när jag gick en förberedande kurs inför textillärarutbildningen.

Yllejacka med ärmlös ylleklänning med en fin liten detalj: en dinglande pärla.

Våra vänner bjöd oss också på en fantastisk båttur där vi fick se en vacker skärgård, Högakustenbron underifrån …

och en obeskrivligt vacker solnedgång.

Snickarbyxor igen!

Jag som nästan alltid bär klänning har något otippat nu sytt mig ytterligare ett par byxor.

Häromveckan blåste det rejält här, och jag blev både irriterad och generad när klänningen lyfte med vinden på allmän plats. Tyg i mitt tygskåp som skulle blivit en klänning fick istället bli ännu ett par snickarbyxor så jag kan gå anständigt klädd när det blåser. Det är samma modell som jag sydde strax innan midsommar, Anna från Mönsterfabriken.

Knäppningen i sidfickorna löste jag med knappar som fanns hemma, men eftersom jag bara hade tre av varje sort placerade jag dem så här:

Istället för tre av samma sort på samma sida och tre andra på andra sidan lät jag mittknappen byta sida.

Jag kan verkligen rekommendera snickarbyxor till den som vill ha praktiska och bekväma byxor med full rörelsefrihet.