Små rosa kaniner, del 2

Nu är den klar, min hönsestrik-mössa som jag skrev om häromveckan. Och den passar!

Kaninerna och texten – som var det allra viktigaste – kom med, och en rapport med stjärnmönster. Fåglarna som jag också tänkt ha med fick inte plats. Mönstren är ur boken ”Hönsestrik a lovestory” av Anna Bauer.

Jag började glatt och frejdigt utan stickfasthetsprov (att man aldrig lär sig…) När jag stickat ett tag såg jag såklart att mössan verkade bli lite väl stor. Jag fuskade mig förbi stickprovsbiten genom att mäta stickfastheten på en kofta jag stickat med samma garn och stickgrovlek (Rauma finull, stickor nr 3) och kom fram till att jag fick gå ner till maskantalet för barnstorlek för att mössan skulle passa.

Då uppstod nästa problem: vissa av de mönsterrapporter jag ville använda gick inte jämnt upp med mitt nya maskantal. Jag målade upp mönstren jag ville ha med i Excel-programmet i datorn och laborerade med att ta bort en maska här och en maska där. Genom krympa mönsterrapporten så att kaninerna kom närmare varandra och lägga till totalt tre maskor skulle det vara möjligt att sticka kaninerna som jag så gärna ville ha med. För att stjärnmönstret skulle få plats fick jag sticka ihop några maskor på ett varv efter kaninerna, och mellanrummen mellan orden fick bli mindre.

Hålet som syns är en bortklippt mönsterrapport som jag hade bredvid mig när jag stickade. Jag har ingen sådan där fin magnetisk mönsterhållare, så jag klämde fast den utklippta mönsterrapporten mellan två magnetiska skrivarpapper (visst är det fantastiskt vad man kan hitta i sina byrålådor) och för varje varv jag stickat drog jag det ena magnetiska pappret en rad uppåt på mönstret så såg jag tydligt var jag var.

Efter att ha provat mössan fick jag tyvärr repa upp hälften av det lila-vita stärnpartiet, annars hade mössan blivit alldeles för lång.

Jag har testat att sticka förkortade varv i nacken och på sidorna, vilket man kan se på det ljusrosa partiet ovanför texten som är betydligt bredare framtill än där bak. Detta gör att mössan inte går för långt ner i nacken.

Börjar man läsa texten mitt nacken blir det: ”Det är som det är”, vilket är en påminnelse till mig själv och andra att inte älta och i tanken försöka göra om saker som redan är. Acceptera fakta – det är som det är!

Pärlande fläckborttagning

Det här är en mjuk och mysig velourtröja som jag haft länge. Tyvärr fick jag en vit fläck på den när jag hjälpte en elev med textiltryck. En liten, men ack så förarglig fläck som gjort att tröjan förpassats till korgen med ”fixa-projekt”. Den korgen tittar jag inte så ofta i, så tröjan har legat där länge utan åtgärd. Nu slumpade det sig så att ungefär samtidigt som jag fick böckerna ”Stoppa” och ”Laga” (av Katarina Evans och Katarina Brieditis) trillade tröjan ut ur korgen och ner på golvet. Det var tydligen det som krävdes för att jag skulle komma till skott.

Ett tiotal pärlor var allt som behövdes för att jag ska känna att jag vill använda tröjan igen – sju på fläcken och tre ovanför hjärtat för att ge ett mer balanserat intryck.

Att säga att jag nästan längtar efter ett hål eller en fläck för att testa några av alla roliga och inspirerande idéer i häftena vore väl att överdriva och kanske utmana ödet, men låt mig uttrycka det så här: om olyckan är framme framöver finns tröst i dessa häften. Det tråkiga kan bli roligt!

Små rosa kaniner

Jag fick boken ”Hönstestrik a lovestory” av Anna Bauer i julklapp. Den är mycket inspirerande med alla färgglada bilder och roliga mönster, så inspirerande att jag redan i mellandagarna började sticka en av mössmodellerna i den.

Första motivet var givet – små rosa kaniner! Nu funderar jag på fortsättningen …

Ska jag vräka på med alla färger jag har (som jag tänkte från början) eller …

ska jag hålla mig till en mer sammanhållen färgskala?

Vad tycker du?

God fortsättning på det nya året!

Ewa

Tidig morgon

I morse vaknade jag klockan fyra. Det var stört omöjligt att somna om, så jag steg upp, tände ljus och gran och satte mig att virka.

Jag har länge närt en dröm om en pläd i juliga färger som jag ska ta fram och drapera så där lagom nonchalant i soffan intill granen i juletid. Då och då dammar jag av tanken, testar lite olika idéer och sen blir det inte så mycket mer.

I påskas gjorde jag ett ryck och virkade några Circle of friends-rutor, men det stannade därvid, kändes inte riktigt rätt.

När jag var hos syrran i början på november fotograferade jag den här pläden som jag virkat till henne för några år sedan. Då föddes idén att virka min julpläd efter samma ”recept”. Eftersom tekniken är väldigt enkel – det är variationen på garn som ger effekt – är det ett perfekt ”framför-TV:n”-projekt.

”Recept” på lättvirkad pläd: (nedladdningsbar pdf finns här)

Lägg upp luftmaskor så bred som du vill ha din pläd. Sedan är principen att man virkar en stolpgrupp om tre stolpar i en och samma maska, hoppar över två, virkar en ny stolpgrupp i tredje maskan, hoppar över två o.s.v. I kanterna är det två enskilda stolpar (två i varje kant). Går inte maskantalet jämnt upp kan du peta upp de maskor som blivit över efteråt. Vill du väldigt gärna räkna ut exakt hur många du behöver går det åt 2 kantmaskor + x gånger 3 maskor för stolpgrupper + 2 kantmaskor.

Första varvet: Vänd med 3 extra lm. Virka en stolpe i 4:e lm från virknålen. Hoppa över 1 lm. Virka 3 stolpar *Hoppa över 2 lm. Virka 3 stolpar i nästa lm.* Upprepa * – * tills det är 4 lm kvar. Hoppa över 2 lm. Virka 1 st i nästa lm, och 1 st i sista lm.

Övriga varv: Vänd med 3 lm. Virka en stolpe i första stolpen på föregående varv. *Hoppa över 2 st. Virka 3 st i nästa st.* Upprepa * – * tills det är 3 stolpar kvar. Hoppa över 1. Virka 1 st i nästa lm, och 1 st i sista lm.

Jag har bytt färg varje varv.

Det vore kul om du hör av dig och berättar om du prövar att virka efter mitt ”recept”!

Chuck

Året julklappsönskelistor innehåller till min glädje hemstickade sockor. Jag har stickat rätt så många sockor med traditionell häl så den här gången ville jag passa på att pröva något nytt. Det blev sockan Chuck som jag hittade på Ravelry.

Chuck stickas från tårna och uppåt, vilket jag inte gjort förut. Hälen stickas i vriden ribbstickning, med början i en spets nertill på hälen. Ribb-stickningen fortsätter på bakre halvan av sockans skaft.

Ovanpå foten och framtill på sockskaftet stickas ett elastiskt mönster som kallas bambu i beskrivningen, ett talande namn tycker jag. (Jag har visst inte klätt på fotomodellen ordentligt, för socktån ser lite konstig ut 🙂 ).

Avmaskningen behöver vara extra elastisk när den avslutar resår upptill på sockor, och jag valde att testa Jeny´s Surprisingly Stretchy Bind Off som föreslogs i beskrivningen. Den fanns med i en bok med uppläggningar och avmaskningar som jag har (sticknörd?!) :

men det finns instruktionsfilmer till hur man gör denna avmaskning på Youtube. Jag gillar bokens pedagogiska upplägg. På insidan på pärmen fram finns en sammanställning av vilka uppläggningar som passar till vad, och på insidan på pärmen bak finns en motsvarande lista för avmaskningar. Själva formatet är behändigt, och den grova ringbindningen gör att boken förblir uppslagen på rätt ställe.

Jag stickade Chuck med Austermann Step – garnet med aloe vera och jojobaolja som ska tåla upp till 40 tvättar. Färgen heter jeans.

Än så länge finns det bara en Chuck, ska börja på nummer två idag, men jag tänkte tipsa om den här modellen redan nu om du också vill sticka julklappssockor och ha lite tid på dig.

Jag har redan glömt hur man lägger upp enlig Judy´s Magic cast on, men jag har ju min bok …

Randiga hälar

De här sockorna önskar Ida sig i julklapp, men eftersom hon fyller år i slutet på oktober tyckte jag att hon lika gärna kunde få dem i födelsedagspresent – det kan ju bli kallt redan innan jul tänker jag. Men det var på millevippen att de blev färdiga i tid. Det var mer än knepigt att få till randiga hälar. Det blev liksom en glesrand vid hälavmaskningen:

Jag har stickat ett par likadana tidigare så det borde ju inte vara så svårt, men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde förra gången. Kanske jag helt enkelt stickade enfärgade hälar? Tanken var att när jag väl fått till första hälen skulle jag sticka häl nummer två direkt efter. Nu blev det inte så. Fråga mig inte varför. När jag äntligen gav mig i lag med häl nummer två mindes jag inte hur jag gjort första hälen. Minnet tycks bli kortare och kortare …

Jag sökte i mina stickböcker och jag sökte på nätet men hittade inga instruktioner eller tips till hur man stickar klassisk häl med ränder på längden. När jag kommit på hur man kan göra på ett enkelt sätt stickade jag upp en liten modell så att jag minns till en annan gång.

Lösningen var egentligen ganska enkel. Man låter båda trådarna följa med ut till kantmaskan, både när man stickar själva hällappen (där jag alltid stickade sista maskan rät och lyfte första maskan avigt) …

och när man stickar hälavmaskningen.

Dessa maskor blir ju tvåfärgade, men jag tänker att jag kan leva med det när det innebär en enkel lösning på mitt långrandiga problem.

När sockorna var klara hittade jag tips på en annan lösning: att sticka hälen efteråt och sticka den precis som tån, se Sytantens blogg.

Garnet är Drops Merino Extra Fine och beskrivningen hittar du här. Det finns beskrivning till matchande vantar också.

Sockorna blev i största laget, trots att jag stickat minsta storleken, men de är i alla fall väldigt mjuka och goa, precis som Ida önskade. Och den tvåfärgade randen vid hälen syns ju inte när man har sockorna på fötterna :).

Nyfiken på en bok …

Är du också nyfiken på nya böcker? Själv tar jag alltid en extra titt i hyllan med hobby- och handarbetsböcker när jag är i bokhandeln och senast hittade jag den här:

en bok full av roliga, virkade djur som fungerar som bokmärken som jag inte kunde motstå. Förutom djuren på framsidan av boken finns beskrivning till bland annat Dagmar drake, Einar enhörning, en charmig flamingo och en helt galen Hannibal hare, totalt 17 djur.

Så fort jag kom hem letade jag upp garn och virknål för att själv pröva. Instruktionerna med många foton var tydliga och lätta att förstå. Den första jag virkade var geckoödlan här. Den passar utmärkt i en pocketbok.

Så här ser den lille gynnaren ut när den ligger utanför boken:

en något tillplattad geckoödla, påminner lite om den i deckarserien ”Mord i paradiset” tycker jag. Minns inte vad den heter, Humphrey kanske?

Skulle du själv vilja virka en gecko, men inte köpa boken med alla djuren hittar du beskrivningen här.

När ett liv slocknar

Canelle, min lejonkanin, dog i natt. Hon blev lite mer än tio år, vilket nog är mer än de flesta kaniner blir så jag tänker att hon haft ett gott liv.

lejonkanin

De första åren levde hon tillsammans med Kummin, min dotters kanin. Inte långt efter att Ida flyttat hemifrån dog Kummin och sedan har Canelle bott själv.

Jag har skrivit om dem båda under årens lopp. Här är bilder från ett inlägg om när jag fick laga vanten som jag satte på vattenflaskan när det var kallt. De små busarna hade bitit sönder vanten. Maskorna låg som strössel bredvid. Visst ser det ut som om de skäms – speciellt Kummin.

En midsommar virkade jag midsommarkransar till de små krabaterna.

En annan gång skrev jag om hur Canelle plockat av sig ull och boat med. Jag har faktiskt sparat lite, men tyvärr tror jag den är den för kortfibrig för att kunna spinnas med, möjligen om jag testar med att spinna ihop den med finull som jag fått av min svägerska som har får.

Sista veckan åt Canelle inte något vidare. När jag städade i buren igår kväll och upptäckte att hon inte ens ätit upp äppelbiten hon fått tidigare på dagen anade jag att det var dags. Förnuftet säger mig att det är naturens gång, men hon kommer att saknas mej.

Jag gillar sy-LAN!

Om du gillar att sy och får tillfälle att åka på sy-lan rekommenderar jag dig varmt att göra det. Det är SÅ roligt att under en hel helg tillsammans med andra sy-nördar riktigt grotta ner sig bland tyg och tråd och bara sy, sy och sy …

Den här klänningen sydde jag på ett sy-LAN jag var med på förra helgen. Modellen heter Lady, kommer från Svenska mönster. Jag har sytt två tidigare. Nummer två gjorde jag lite större än den första jag sydde. När jag skulle sy den här bestämde jag mig för att återgå till orginalstorleken (38). Tyget är ju töjbart :). Jag har inte trivts lika bra i den större klänningen, tror att det beror på att den inte sitter lika tight.

Tyget är en ekologisk bomullstrikå från tyg.se.

Inför tidigare sy-LAN har jag klippt till allting i förväg, har varit rädd för att klippa fel om jag klippte till på lanet. Jag har hållit mig till redan beprövade modeller. Denna gång var jag lite modigare och testade nya mönster.

Tröjmodellen här heter Elisabeth och kommer från Mönsterfabriken. Jag läste om den på bloggen frk Wiberg i somras och blev nyfiken, för Susanna Wiberg lovordade verkligen modellen. Jag undrade vad det var som gjorde modellen så fantastisk så jag beställde ett mönster, men sen har det blivit liggande. Strax innan jag skulle åka till lanet slängde jag ner mönstret och en linnedamastduk jag köpt på Myrorna för 65 kronor. Det gick snabbt att klippa till delarna, lite för snabbt: jag var så fokuserad på att få bårderna i ändarna på duken nertill på ärmar och liv att jag inte såg att vissa blommor kom upp och ner. Men, som Uffe tröstande sa när jag kom hem:

– Det är ju vitt på vitt. Det är väl ingen människa som tänker på det.

Jag är tycker att modellen är fin i sig: halsringningen är snygg och det är otroligt att man kan få till en så fin passform utan insnitt i ett vävt tyg, men jag kan tänka mig att testa lite varianter, t.ex. förlänga ryggen. Det skulle också vara roligt att prova att sy den i ett tyg med mjukare fall.

Byxorna är ett annat experiment. Framstycket har jag ritat av från ett par träningsbyxor som jag tycker mycket om, men som börjar bli slitna. Tanken var att jag skulle rita av bakstycket också, men det ville sig inte riktigt. Det var större än framstycket och svårt att släta ut så att det skulle gå att rita av. Jag chansade och ritade av ett bakstycke från ett mönster vi hade i skolan, och det visade sig passa ihop med framstycket. Finessen med modellen är den lågt skurna midjan fram i kombination med en dubbelvikt mudd i samma tyg som byxan som kan vikas ner:

Byxorna var tänkta som nya träningsbyxor, men jag tyckte de blev så fina att jag uteslöt mudden nertill som finns på orginalmodellen och fick på så sätt ett par sköna och vardagsbyxor istället.

Alla sydde inte kläder. Nina, som arrangerade lanet, är mästare på att sy väskor. Hennes arbetssätt är lite tvärtom mitt: hon har med massor av spännande och udda material, spännen och grejer och bestämmer sig i stunden för hur väskan ska se ut.

Jag ser redan fram emot nästa sy-LAN! Nästa gång ska jag försöka packa i god tid. Den här gången fick jag ringa hem till min älskade Uffe och be honom komma med pedalen till overlockmaskinen, och det gjorde han utan knot trots att det innebar ett par mils bilkörning.

Felköp blev inte så dumt

I somras köpte jag den här textiltejpen på Panduro i tron att det var band. Rea-lappen lyste lockande och jag kollade väl inte så noga, tyckte att mönstren och färgerna var fina. Jag blev lite förvånad när jag såg att ”banden” var självhäftande och besviken när jag såg att kanterna trådade upp sig.

Men inför terminsstarten behövde jag ett nytt pennfodral och då såg jag möjligheter med den här tejpen. Det blev jättefint att sy fast den på båda sidor om dragkedjan.

Bilderna visar hur man först syr fast dragkedjan på rätsidan och sedan klipper bort tyget under själva taggdelen.

Det ger en fin effekt när insidan är av ett annat tyg och det är lätt att göra snyggt genom att stryka ihop två lager tyg till ett med hjälp av vlisofix.

Jag har haft datorstrul i kubik, därför har det här inlägget dröjt. Efter fruktlösa försök att själv få igång min strejkande dator lämnade jag in den till en datorexpert i stan. Han kunde ganska snabbt fixa datorn, men sedan lyckades jag slarva bort laddarsladden. Jag trodde att den skulle komma tillrätta, men nu har jag gett upp och köpt en ny.

Nu hoppas jag att vi är vänner igen, datorn och jag, för till helgen vill jag berätta om sy-lanet jag var på förra helgen.