Fern & feather – min version

Mitt senaste projekt är en koftversion av Jennifer Steingass Fern & feather. Utgångpunkterna har dels varit själva mönstret Fern & feather (ormbunke och fjäder) som jag såg på bloggen Kammebornia häromåret, dels Rauma finull i en fantastisk rödbrun färg – en av mina favoritfärger sedan nåra år tillbaka.

Orginalmönstret är gjort för ett annat garn så jag började med att jämföra stickfastheter för att komma fram till vilken storlek jag skulle sticka. För att ha något att jämföra med, för att se om jag var på rätt väg, plockade jag fram mönstret till Damejakka loppa och jämförde med emellanåt. Det fungerade bra till strax efter ärmhålen. Då blev Fern & feather större över bysten än jag ville ha den. När jag jämförde med Loppan såg jag att det berodde på att man skulle lägga upp fler maskor i ärmhålen på Fern & feather än på Loppan (och färre maskor skulle sättas av till själva ärmarma). Det gick ju inte att bara lägga upp färre maskor under ärmen för då skulle ärmarna bli för små, alltså fick jag öka maskantalet på ett varv strax innan ärmhålet så jag fick tillräckligt många ärmmaskor. Så ologiskt – jag fick lägga upp fler maskor fast jag tyckte koftan blev för stor. Slutsumman av maskor runt bysten blev i alla fall mindre.

Jennifer Steingass har gjort många fantastiska modeller , stickade uppifrån och ner och med runt ok. Den senaste modellen kom nu i mars. Kanske hon inte uppskattar att jag bryter det fina okmönstret med en knäppning mitt fram, men jag använder hellre kofta än tröja, dels för att koftan är lättare att ta av och på, dels för att man kan reglera värmen genom att knäppa/knäppa upp.

Ett tag funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle skriva det här inlägget. I Corona-tider känns det kanske lite futtigt att beskriva sitt senaste stickprojekt. Men det lilla vardagslivet behöver få lunka på i den stora, oroliga världen som nu känns ovanligt oförutsägbar. En stickning kan vara ett ankare att hålla fast vid när tankarna virvlar runt, runt.

Vanten Bodil

För två år sedan stickade jag ett par vantar till min syster. För några veckor sedan berättade hon att vantarna var borta. Hon lät så ledsen över det att jag lovade att sticka ett par nya vantar till henne.

Jag har stickat vantarna med inspiration från boken ”Hönsestrikk a lovestory”. Först hade jag tänkt sticka ett omaka par i glada färger, men jag förstod på syrran att det inte var hennes grej så det fick bli så här istället: lettisk fläta, en bård nertill ur boken och ett ytmönster ur boken avgränsat i sidorna med svart. Det enda omaka är syrrans initialer på ena tummens insida och årtalet när vantarna är stickade på andra tummen. Jag hade ingen plan utan jag valde mönster allteftersom.

Garnet är Rauma finull i färgerna naturvitt och asfalt. Jag har stickat med stickor 2,5, lade upp 54 m precis som på Otto-vanten.

Det finns alltså ingen exakt stickbeskrivning, men vanten har ändå fått ett namn – Bodil – efter min syster!

Fint i köket

Den här fina garnskålen fick jag av Ida i julklapp – med det lila-gråa nystanet i. Garnfärgerna matchar vår nya diskbänk, så jag bestämde mig för att äntligen testa en grytlapssbeskrivning som jag hittat på Ravelry. Det var lite av en chansning att ta garn både inifrån och utifrån nystanet, men ännu så länge har det fungerat jättebra, troligen tack vare att det ligger kvar i skålen :). Modellen heter Heptagonal potholder och du hittar beskrivningen gratis här. Den är väldigt rolig att sticka – man förstår principen snabbt och kan sticka utan att läsa beskrivningen. Man ser på grytlappen vad man ska göra. En bra tv- och sällskapsstickning med andra ord.

Det stränggarnsliknande garnet är av 100% bomull, något knepigt att sticka med då det lätt delar sig. Hade jag valt spetsigare stickor hade det säkert underlättat. Som synes är grytlappen inte riktigt klar än så jag kan inte uttala mig om hur den blir när den är tvättad, troligen krymper den en del. Lite är OK. Diametern är 24 cm så lite finns det att ta av.

Vi renoverade vårt kök förra våren. Jag är helnöjd! Planlösningen är som tidigare, men tack vare att vi nu har skåp ända upp till taket och att vi bytt ut underskåp mot lådor får mer plats. Man har en bättre överblick över matförrådet än tidigare och saker är mer lättåtkomliga.

Infälld belysning ovanför diskbänken och helkaklad vägg gjorde att jag uteslöt gardiner vid lilla köksfönstret, men sydde nya till de övriga:

Detaljbild av gardinfållen – mönstret förvillade en del när jag skulle fålla gardinerna, för de horisontella linjerna var inte helt horisontella.

Du kanske lade märke till brudkistan några bilder upp? Den gjorde far åt mig är jag var i tjugo-årsåldern och den har varit en riktig trotjänare. Den rymmer kökshanddukar, dukar och grytlappar. Men det stämde inte riktigt med furu mot vårt nya golv, så jag målade om den:

Jag var lite orolig för att färgen inte skulle fästa, för kistan var tidigare ytbehandlad med linolja. Men efter slipning och målning med grundfärg så gick det jättebra. Visst blev kistan flott i grått!

Små julklappar i februari

Nu kan jag skriva om de små julklappar jag tillverkade i december. Ida hade önskat sig böcker av Olga Tokarczuk. Hon fick Jakobsböckerna och till den krävdes ett bokmärke, tyckte jag. Sagt och gjort – en ny modell ur boken

Det fick bli ett får den här gången, dels för att både hon och jag gillar får, dels för att jag ville testa att virka muscher. Pälsen runt fårets huvud virkas med muscher.

Jag glömde att fotografera bokmärket så jag bad Ida skicka några mobilbilder, tror inte att hon hunnit så långt i boken redan som det ser ut på bilden ;).

My har ju redan fått ett bokmärke, så hon fick en liten, liten vante att hänga på ryggsäck eller nyckelknippa. Inte precis för att det är något man behöver, men jag tyckte den var gullig och jag ville testa mönstret Wisby minivantar. Det är Pia Kammeborn som gjort mönstret. Du kan läsa historian om hur det kom till här.

Tummen var lite pillig att sticka.

Små rosa kaniner, del 2

Nu är den klar, min hönsestrik-mössa som jag skrev om häromveckan. Och den passar!

Kaninerna och texten – som var det allra viktigaste – kom med, och en rapport med stjärnmönster. Fåglarna som jag också tänkt ha med fick inte plats. Mönstren är ur boken ”Hönsestrik a lovestory” av Anna Bauer.

Jag började glatt och frejdigt utan stickfasthetsprov (att man aldrig lär sig…) När jag stickat ett tag såg jag såklart att mössan verkade bli lite väl stor. Jag fuskade mig förbi stickprovsbiten genom att mäta stickfastheten på en kofta jag stickat med samma garn och stickgrovlek (Rauma finull, stickor nr 3) och kom fram till att jag fick gå ner till maskantalet för barnstorlek för att mössan skulle passa.

Då uppstod nästa problem: vissa av de mönsterrapporter jag ville använda gick inte jämnt upp med mitt nya maskantal. Jag målade upp mönstren jag ville ha med i Excel-programmet i datorn och laborerade med att ta bort en maska här och en maska där. Genom krympa mönsterrapporten så att kaninerna kom närmare varandra och lägga till totalt tre maskor skulle det vara möjligt att sticka kaninerna som jag så gärna ville ha med. För att stjärnmönstret skulle få plats fick jag sticka ihop några maskor på ett varv efter kaninerna, och mellanrummen mellan orden fick bli mindre.

Hålet som syns är en bortklippt mönsterrapport som jag hade bredvid mig när jag stickade. Jag har ingen sådan där fin magnetisk mönsterhållare, så jag klämde fast den utklippta mönsterrapporten mellan två magnetiska skrivarpapper (visst är det fantastiskt vad man kan hitta i sina byrålådor) och för varje varv jag stickat drog jag det ena magnetiska pappret en rad uppåt på mönstret så såg jag tydligt var jag var.

Efter att ha provat mössan fick jag tyvärr repa upp hälften av det lila-vita stärnpartiet, annars hade mössan blivit alldeles för lång.

Jag har testat att sticka förkortade varv i nacken och på sidorna, vilket man kan se på det ljusrosa partiet ovanför texten som är betydligt bredare framtill än där bak. Detta gör att mössan inte går för långt ner i nacken.

Börjar man läsa texten mitt nacken blir det: ”Det är som det är”, vilket är en påminnelse till mig själv och andra att inte älta och i tanken försöka göra om saker som redan är. Acceptera fakta – det är som det är!

Pärlande fläckborttagning

Det här är en mjuk och mysig velourtröja som jag haft länge. Tyvärr fick jag en vit fläck på den när jag hjälpte en elev med textiltryck. En liten, men ack så förarglig fläck som gjort att tröjan förpassats till korgen med ”fixa-projekt”. Den korgen tittar jag inte så ofta i, så tröjan har legat där länge utan åtgärd. Nu slumpade det sig så att ungefär samtidigt som jag fick böckerna ”Stoppa” och ”Laga” (av Katarina Evans och Katarina Brieditis) trillade tröjan ut ur korgen och ner på golvet. Det var tydligen det som krävdes för att jag skulle komma till skott.

Ett tiotal pärlor var allt som behövdes för att jag ska känna att jag vill använda tröjan igen – sju på fläcken och tre ovanför hjärtat för att ge ett mer balanserat intryck.

Att säga att jag nästan längtar efter ett hål eller en fläck för att testa några av alla roliga och inspirerande idéer i häftena vore väl att överdriva och kanske utmana ödet, men låt mig uttrycka det så här: om olyckan är framme framöver finns tröst i dessa häften. Det tråkiga kan bli roligt!

Små rosa kaniner

Jag fick boken ”Hönstestrik a lovestory” av Anna Bauer i julklapp. Den är mycket inspirerande med alla färgglada bilder och roliga mönster, så inspirerande att jag redan i mellandagarna började sticka en av mössmodellerna i den.

Första motivet var givet – små rosa kaniner! Nu funderar jag på fortsättningen …

Ska jag vräka på med alla färger jag har (som jag tänkte från början) eller …

ska jag hålla mig till en mer sammanhållen färgskala?

Vad tycker du?

God fortsättning på det nya året!

Ewa

Tidig morgon

I morse vaknade jag klockan fyra. Det var stört omöjligt att somna om, så jag steg upp, tände ljus och gran och satte mig att virka.

Jag har länge närt en dröm om en pläd i juliga färger som jag ska ta fram och drapera så där lagom nonchalant i soffan intill granen i juletid. Då och då dammar jag av tanken, testar lite olika idéer och sen blir det inte så mycket mer.

I påskas gjorde jag ett ryck och virkade några Circle of friends-rutor, men det stannade därvid, kändes inte riktigt rätt.

När jag var hos syrran i början på november fotograferade jag den här pläden som jag virkat till henne för några år sedan. Då föddes idén att virka min julpläd efter samma ”recept”. Eftersom tekniken är väldigt enkel – det är variationen på garn som ger effekt – är det ett perfekt ”framför-TV:n”-projekt.

”Recept” på lättvirkad pläd: (nedladdningsbar pdf finns här)

Lägg upp luftmaskor så bred som du vill ha din pläd. Sedan är principen att man virkar en stolpgrupp om tre stolpar i en och samma maska, hoppar över två, virkar en ny stolpgrupp i tredje maskan, hoppar över två o.s.v. I kanterna är det två enskilda stolpar (två i varje kant). Går inte maskantalet jämnt upp kan du peta upp de maskor som blivit över efteråt. Vill du väldigt gärna räkna ut exakt hur många du behöver går det åt 2 kantmaskor + x gånger 3 maskor för stolpgrupper + 2 kantmaskor.

Första varvet: Vänd med 3 extra lm. Virka en stolpe i 4:e lm från virknålen. Hoppa över 1 lm. Virka 3 stolpar *Hoppa över 2 lm. Virka 3 stolpar i nästa lm.* Upprepa * – * tills det är 4 lm kvar. Hoppa över 2 lm. Virka 1 st i nästa lm, och 1 st i sista lm.

Övriga varv: Vänd med 3 lm. Virka en stolpe i första stolpen på föregående varv. *Hoppa över 2 st. Virka 3 st i nästa st.* Upprepa * – * tills det är 3 stolpar kvar. Hoppa över 1. Virka 1 st i nästa lm, och 1 st i sista lm.

Jag har bytt färg varje varv.

Det vore kul om du hör av dig och berättar om du prövar att virka efter mitt ”recept”!

Chuck

Året julklappsönskelistor innehåller till min glädje hemstickade sockor. Jag har stickat rätt så många sockor med traditionell häl så den här gången ville jag passa på att pröva något nytt. Det blev sockan Chuck som jag hittade på Ravelry.

Chuck stickas från tårna och uppåt, vilket jag inte gjort förut. Hälen stickas i vriden ribbstickning, med början i en spets nertill på hälen. Ribb-stickningen fortsätter på bakre halvan av sockans skaft.

Ovanpå foten och framtill på sockskaftet stickas ett elastiskt mönster som kallas bambu i beskrivningen, ett talande namn tycker jag. (Jag har visst inte klätt på fotomodellen ordentligt, för socktån ser lite konstig ut 🙂 ).

Avmaskningen behöver vara extra elastisk när den avslutar resår upptill på sockor, och jag valde att testa Jeny´s Surprisingly Stretchy Bind Off som föreslogs i beskrivningen. Den fanns med i en bok med uppläggningar och avmaskningar som jag har (sticknörd?!) :

men det finns instruktionsfilmer till hur man gör denna avmaskning på Youtube. Jag gillar bokens pedagogiska upplägg. På insidan på pärmen fram finns en sammanställning av vilka uppläggningar som passar till vad, och på insidan på pärmen bak finns en motsvarande lista för avmaskningar. Själva formatet är behändigt, och den grova ringbindningen gör att boken förblir uppslagen på rätt ställe.

Jag stickade Chuck med Austermann Step – garnet med aloe vera och jojobaolja som ska tåla upp till 40 tvättar. Färgen heter jeans.

Än så länge finns det bara en Chuck, ska börja på nummer två idag, men jag tänkte tipsa om den här modellen redan nu om du också vill sticka julklappssockor och ha lite tid på dig.

Jag har redan glömt hur man lägger upp enlig Judy´s Magic cast on, men jag har ju min bok …

Randiga hälar

De här sockorna önskar Ida sig i julklapp, men eftersom hon fyller år i slutet på oktober tyckte jag att hon lika gärna kunde få dem i födelsedagspresent – det kan ju bli kallt redan innan jul tänker jag. Men det var på millevippen att de blev färdiga i tid. Det var mer än knepigt att få till randiga hälar. Det blev liksom en glesrand vid hälavmaskningen:

Jag har stickat ett par likadana tidigare så det borde ju inte vara så svårt, men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde förra gången. Kanske jag helt enkelt stickade enfärgade hälar? Tanken var att när jag väl fått till första hälen skulle jag sticka häl nummer två direkt efter. Nu blev det inte så. Fråga mig inte varför. När jag äntligen gav mig i lag med häl nummer två mindes jag inte hur jag gjort första hälen. Minnet tycks bli kortare och kortare …

Jag sökte i mina stickböcker och jag sökte på nätet men hittade inga instruktioner eller tips till hur man stickar klassisk häl med ränder på längden. När jag kommit på hur man kan göra på ett enkelt sätt stickade jag upp en liten modell så att jag minns till en annan gång.

Lösningen var egentligen ganska enkel. Man låter båda trådarna följa med ut till kantmaskan, både när man stickar själva hällappen (där jag alltid stickade sista maskan rät och lyfte första maskan avigt) …

och när man stickar hälavmaskningen.

Dessa maskor blir ju tvåfärgade, men jag tänker att jag kan leva med det när det innebär en enkel lösning på mitt långrandiga problem.

När sockorna var klara hittade jag tips på en annan lösning: att sticka hälen efteråt och sticka den precis som tån, se Sytantens blogg.

Garnet är Drops Merino Extra Fine och beskrivningen hittar du här. Det finns beskrivning till matchande vantar också.

Sockorna blev i största laget, trots att jag stickat minsta storleken, men de är i alla fall väldigt mjuka och goa, precis som Ida önskade. Och den tvåfärgade randen vid hälen syns ju inte när man har sockorna på fötterna :).