Börja om från början …

Så här ser det ut hemma hos mig denna söndagmorgon: jag har varit lite tveksam till om jag valt rätt storlek på tröjan till My och NU kom jag på den eminenta idén att mäta min kofta som är stickad i nästan samma garn (samma grovlek, kvalité men annat namn) och med ungefär samma maskantal för att se hur stor tröjan kommer att bli efter tvätt. Det är bara att inse – den kommer att bli för stor så därför kan du se en nystartade Fern and feather nere till höger i bild.

Oket är ju extra roligt att sticka, stickningen kommer att vara extra länge och solen skiner så … allways look on the bright side of life …

Ännu mera hål …

Idag var det hål igen – på mina strumpbyxor den här gången. De är tjocka, varma och goa så jag vill kunna använda dem ett tag till. Så det blev till att leta fram stoppsvamp och passande tråd. Det är ju inga silkesstrumpor jag lagat, men silkestråd var det jag hittade i hasten – fint ska det vara minsann! Kanske det inte håller så bra. Det får tiden utvisa. Men bilden blev ju i alla fall passande idag på Alla hjärtans dag :).

Hål

visade sig bli ett genomgående tema den här helgen.

Mor köpte ett par vantar i Norge när vi var där med familjen på semester. Det var nog 40 år sedan, så de har hunnit bli lite slitna :). Idag lagade jag dem, började med att plocka upp maskor strax nedanför hålet …

och stickade sedan en liten lapp med samma mönster som vanten som täckte hålet. Lappen sydde jag fast med maskstygn upptill och kaststygn i sidorna. Det svåraste var att få till det i kanterna som kanske inte blev tipptopp men okej. Ena tummen lagade jag med kedjestygn.

När vantarna var lagade tog jag upp min Fern and feather-stickning igen. Och då upptäckte jag hål i den också! För att tröjan ska sitta skönt i nacken stickar man den lite längre bak med hjälp av förkortade varv. Det var när jag gjort vändningarna vid de förkortade varven som hålen uppstått. Jag fick repa upp, ta fram boken ”Sticka Detaljer som gör skillnad” för att ta reda på hur jag skulle göra och sedan öva på en liten testlapp. Har man inte boken kan man se författaren till boken, Ulla Engquist, visa hur man stickar förkortade varv här.

Som hämtat ur en vintersaga

Igår när Uffe och jag var ute på vinterpromenad såg snökristallerna alldeles speciella ut:

Jag blev alldeles fascinerad, tittade närmre och låg till sist på knä …

Det kändes som man betraktade en helt annan värld där nere. Tänk om man kunde göra sig pytteliten och krypa ner bland alla vackra iskristaller.

Nu slår det mig att de inte är helt olika mönstret på mitt senaste projekt:

en Fern and feather. Det var inte så länge sedan jag stickade en koftvariant av den till mig själv i Rauma finull. Den här, i liknande färg men i Holst Supersoft, ska My få. Beskrivningen är gjord för ett garn med helt annan stickfasthet, så det blir spännande att se om mina beräkningar stämmer. Jag har i alla fall varit ordentlig och stickat en rejäl provlapp som jag tvättat och mätt både före och efter tvätt. Jag har lovat mig själv att hädanefter spara mina provlapparna så jag slipper sticka nya vare gång jag ska använda samma sorts garn igen. 🙂

Flygande V klara

Nu är Flygande V-sockorna klara. Garnet är Trekking, färgat av Tant Kofta. Färgen heter Gräsand och det är verkligen ett passande namn. Den skiftar verkligen beroende på ljuset precis som en gräsandshannes huvud gör, från blågrönt/gulgrönt till nästan svart.

Mönstret – de flygande v:na – var lätt och roligt att sticka.

Tårna är hopsydda med maskstygn och nu har jag lärt mig hur man syr sista stygnet utan att det blir hundöron.

Nu ska jag sticka på mina Otendags-sockor – restgarnsprojektet som slutade med att jag fick beställa nytt garn :).

Flygande V

Den här terminen startade med en rivstart. Tre dagar innan eleverna skulle börja fick vi reda på att högstadiet skulle ha distansundervisning de första två veckorna på terminen så jag och mina slöjdlärarkollegor fick tänka om kring terminsuppstarten. Nu har vi tagit oss igenom första veckan och det har gått över förväntan, men vi hoppas att det inte blir mer än två veckor för det är svårt att bedriva någon vettig slöjdundervisning på distans någon längre tid.

Anspänningen inför de nya utmaningarna har krävt någon form av nervarvning på kvällarna, och vad kan vara bättre än att sticka?

Nu har jag nya sockor på gång. Jag lade upp med estnisk uppläggning, favorituppläggning till sockor. Garnfärgen heter Gräsand, och den gör verkligen skäl för namnet. Den ser helt olika ut i olika ljus precis som en gräsandshannes huvud gör. Jag har tyvärr inte lyckats fånga det på bild än, men jag har skaffat en reflektorskärm så kanske bilderna på de färdiga sockorna kan visa detta fascinerande fenomen.

Min systers mössa

Den här mössan har jag stickat till min syster, och nu har hon fått den så den är inte hemlig längre så jag kan blogga om den.

Det melerade garnet har en speciell historia. Häromåret var jag med i Från UFO till FO 2019, en grupp på nätet där man varje månad skulle tala om för de andra i gruppen vilket ofärdiga stickprojekt man tänkte göra klart den månaden. I början på nästa månad rapporterade man hur det gått, och alla som uppnått sitt mål deltog i en utlottning. Vinsten var ett paket med något stickrelaterat. När man anmälde sig till gruppen skulle man samtidigt skicka ett sådant paket till arrangörerna. Jag hade turen att vinna det här fina garnet – ett mjukt garn av merinoull och bambu. Färgerna kommer till sin rätt tillsammans med det enfärgade bruna garnet, tycker jag.

Modellen är Erika Åbergs Rost och ärg som du hittar i boken Sticka varm och mönstrat.

Så skönt att avsluta …

Jag avslutade 2020 med att göra klart två stickprojekt som jag haft på gång länge:

Jag fick en garnskål i julklapp 2019, med garn i, och någon gång i februari 2020 började jag sticka en grytlapp med garnet – en sorts stränggarn från Söstrerne Grene.

Jag fattar egentligen inte varför jag inte stickade klart grytlappen direkt, för den var rolig att sticka. Modellen heter Heptagonal potholder och mönstret är gratis på Ravelry.

Det andra projektet som blev klart i nyårshelgen var koftan Sjömanshustrun. Nu när jag skulle fotografera den var det dåligt ljus så jag fick ta rätt många bilder i olika rum och med olika belysning för att få till en hyfsad bild, därav den något spända minen :). Och självutlösaren kom visst med – det bjuder jag på.

Koftan har suttit på stickorna ett par år – tror jag började någon gång hösten 2017. Det var i alla fall då jag köpte garnet, Magasin Duetts Supersoft i färgen Blackberry. Jag var nyfiken på det, hade läst mycket postitivt om det, hur mjukt det var. Lite knepigt var det att man inte riktigt såg hur det färdigstickade materialet blev förrän man tvättat det, så för att få lite koll på läget var jag tvungen att sticka en provlapp och tvätta den först.

Varför stickade jag inte färdigt koftan långt tidigare? När koftan var klar kände jag hur ljuvligt mjuk och lätt den var, så jag ville ha mer Supersoft-garn. Då upptäcker jag till min stora sorg att Magasin Duett stängde nyårsafton 2020! Jag har stickat en hel del med Rauma finull och det är känns bra och finns i många, fina färger men det är inte riktigt så mjukt och lätt som Supersoft. Jag hittade ett nystan Kaunis 8/2 i gömmorna har stickat en testlapp med det nu – kanske, kanske det känns lite mjukare än finullen. Kanske du känner till något liknande garn som fortfarande går att köpa? Ett mjukt ullgarn att sticka med stickor 3, med en stickfasthet på ungefär 24 maskor på 10 cm. Har du några favoritgarner och vilka i så fall?

Närbild på spetsmönstret.

Jag har visst flera koftor i samma färgskala …

Mellandagspyssel

Räven kan inte raska över isen riktigt än

I mellandagarna pysslade Ida, My och jag med lite av varje av tyg och garn. Ida fick för sig att hon ville sy en räv (inspirerad av julvisan månne?) och hon hittade riktigt räviga tyger i min lapplåda. Räven hann inte bli riktigt klar innan Ida åkte hem till Stockholm igen, så här såg den ut innan den packades ner i resväskan.

My stickade färdigt sina sockor som hon började på i somras. När hon och Ida var hemma i somras hade jag fyllt en korg med raggsocksgarn i olika färger samt två set med strumpstickor – en ”tänk om det regnar i 14 dagar-korg”. Det regnade i 13, så det är kanske förklaringen till att det var lite kvar att sticka, men inte mycket. Det var bara ena hälen. Nu är sockorna helt klara!

Själv stoppade jag strumpor åt David (Idas sambo). Det är ju roligt att han använder sockorna jag stickat åt honom, men de var verkligen slitna så de lär behöva stoppas snart igen.

Jag stoppade de båda sockorna på olika sätt. Det här gick ganska snabbt – fast jag fick sy en extra kedjestygnsrad till vänster när jag egentligen trodde att jag var klar. Då såg jag att garnet i maskraden där var väldigt tunt.

Metoden att spänna upp hjälptrådar att sy maskstygn kring har jag nog inte använt sedan vi gjorde det på textillärarutbildningen anno dazumal. Det tog tid men syns ju mycket mindre, nästan inte alls. Jag hade stor nytta av Hemslöjdens förlags teknikhäfte ”Stoppa” av Katarina Evans och Katarina Breiditis när jag gjorde den här lagningen.