Ordning och oreda

I fredags var jag och hämtade ett paket med tyg som jag beställt. Det är alltid lika spännande att öppna och se hur tyget ser ut ”på riktigt”. Den här gången blev jag verkligen nöjd och jag kände direkt suget att sy något av det. Men så vågade jag liksom inte sätta saxen i tyget. Jag hade tänkt använda mitt favoritmönster för trikåtyg som jag sytt många klänningar efter, men min kropp har liksom ändrats lite (läs: har blivit lite större) sedan jag började sy efter det så jag tänkte att jag kanske skulle pröva att sy en storlek större den här gången. Men då vågade jag inte göra det med det nya tyget utan testade först med ett annat som jag hade hemma, ett som jag kanske inte blev riktigt lika nöjd med när det kom med posten eftersom det bara blivit liggande:

Drakfrukt heter det, och jag tror att det kanske var de orangea inslagen som kändes lite skrikiga så det är därför det fått stanna i tygskåpet. Men nu när jag ser det färdiga resultatet så blev det ju inte så tokigt …

Det blåste lite så här kommer en bild till där man bättre ser hur tyget faller:

Storleken blev helt OK, eller hur? Så då är det bara att köra … snart blir det en till … i nya tyget!

För den som inte sett alla mina andra klänningar i samma modell kan jag berätta att mönstret kommer från Sewingheartdesign, liv och ärm kommer från Autumn Peplum Spinoff och kjoldelen kommer från Spin Around. Det finns flera varianter av Autumn Peplum Spinoff i mönsterpaketet, och det är kompatibelt inta bara med Spin around utan också med ett annat mönster som heter Mixi Maxi så variationsmöjligheterna är stora. Jag har dock fastnat för den här kombon och kör på den.

Har du också råkat ut för att inte ha fyra koner interlocktråd av samma färg? Så här löste jag problemet: jag spolade över till vanlig symaskinsspole som man använder där det går åt minst tråd – vänster nåltråd:

Det syns ju inte så tydligt på bilden, men jag har lett tråden från interlockmaskinen ner till symaskinen på golvet (redan trädd med annan tråd, men den kunde sitta kvar) – funkade hur bra som helst.

Och så här ser det oftast ut när jag syr:

tänkte det kunde vara roligt med en inte alltför tillrättalagd interiörbild från syrummet … 🙂 . Det finns två tillfällen när jag syr mer disciplinerat – på jobbet (jobbar som textillärare) och när jag är på sy-lan. På sy-lan får man ju visa varandra hänsyn, hemma är det bara jag som är i syrummet. Det är ju liksom det som är grejen med att ha ett syrum, att man får göra hur man vill. Men i strumplådan är det numera ordning och reda, minsann:

Jag har sett att flera bloggare är helt sålda på organisationskonsulten Marie Kondos metoder. Jag har bara läst en tidningsartikel om hennes klädvikarmetoder så jag är ingen expert på Kondos hela koncept. Lite av hennes tankar som presenterades i artikeln kändes lite främmande (som att tacka sina kasserade plagg för den tid som varit innan man slänger dem, säljer dem eller skänker bort dem) men det kändes faktiskt ganska avkopplande och vilsamt att sitta framför TV:n och släta ut strumpor och vika ihop dem till små, stadiga paket enligt Marie Kondos metod. Och nu ser jag ju hur många strumpor jag har – och i vilka färger (undrar t.ex. var alla vanliga beige tagit vägen).

Ormbunke och fjäder

Ormbunke och fjäder heter mönstret till den här koftan på svenska, Fern and feather på engelska. I original har den ingen knäppkant, men jag använder kofta mer än tröja så jag har gjort om mönstret lite.

Garnet är Rauma finull i en av mina absoluta favoritfärger, rödbrun nr 488. (Tråkigt namn på en fin färg!)

Knapparna är riktiga pärlemoknappar, dyra som skam fast Nina i sybehörsaffären i stan prutade med sig själv :). Jag tror att knapparna nästan kostade lika mycket som garnet, men eftersom de passar så bra så fick det svida i börsen. Tyvärr visar det sig nu att de är ömtåliga. En gick sönder redan innan jag börjat använda koftan, råkade slå i en bordskant och så gick halva baksidan av. Tur det finns Karlssons klister!

För första gången har jag provat att virka steeken.

För den som inte vet vad är en steek är: fast man ska sticka en kofta stickar man en tröja, runt, runt på rundstickor. Mitt fram lägger man till några maskor där man sen ska klippa upp koftan – en s.k. steek. Den måste säkras på något sätt innan man klipper och det kan man göra antingen genom att sy med symaskin eller virka längs båda sidor om den rad maskor som man ska klippa i. Knäppkanten stickar man på efteråt.

Jag virkade alltså, smygmaskor och det fungerade bra i och med att jag stickade i ett ullgarn som inte är Superwash-behandlat. Maskorna höll sig fint på plats även efter uppklipp, kanske, kanske hade kanterna hållit även utan band men jag hade hittat ett så fint och färgmatchande band som jag sydde över dem. Det är roligt när insidan är fin också!

Det blev mycket garn över så jag stickade en matchande mössa med delar av samma motiv. Mössan är stickade med grövre stickor och två trådar av garnet. Den bygger på en enkel grundmodell som jag ska testa på mina elever i åk 8 i höst, men jag har utvecklat den för att komma närmare min idé om en optimal mössa som både värmer, sitter skönt och passar mitt huvud.

Min mössa har en låång resår som viks tre gånger för att få en lite bullig effekt och värma gott om öronen.

Det blev mer garn över så jag stickade en minivante att ha på ryggsäcken, Wisby Mini Mitten av Sofia Kammeborn. Jag såg att hon rear sina vantmönster på Ravelry till och med fredag den 4 september 2020, kod: MITTENS. Jag vill vara tydlig med att jag på intet sätt är sponsrad att skriva om det, tyckte bara att det passade att nämna det.

Lavendel, lavendel, lavendel

Jag ÄLSKAR vår lavendel. Det gör fjärilarna också.

Nu, innan blommorna slagit ut, är det tid att plocka för framtida behov … Jag har lagt lavendeln till tork i min ateljé. Det doftar underbart. Lavdendeln som jag plockade häromdagen har redan torkat. Knopparna ligger avrepade i en fin gammal plåtask. För första gången sparar jag även stjälkarna, har läst att de ska vara bra braständare.

Kanske jag broderar fina lavendelpåsar så småningom, men just nu fick det bli ”akutpåsar” till mina projektkorgar med ullgarner i:

En tygbit på 10×25 cm som viks dubbel och sys ihop med 1 cm sömsmån.

Ovankanten viks ner ungefär 3 cm mot det som ska bli insidan på påsen.

Rätsidan vänds ut, påsen fylls med lavendel och knyts ihop med ett fint band.

När det mest akuta lavendelbehovet var tillfredsställt gav jag mig på att göra ett par lavendelflaskor. Den första tog jättelång tid att göra. Den andra gick betydligt fortare. Det var lite pilligt just i början, innan man fick ordning på alla stjälkarna. Skulle jag göra en tredje går det troligen ännu fortare för nu har jag hittat en film som visar hur man gör lavendelflaskor. Den är förvisso på franska, men bilderna är väldigt instruktiva i sig så man behöver inte kunna språket för att förstå. Tipset i början om hur man tar ett glas till hjälp i början ska jag absolut testa nästa gång!

Den här lavendelgalgen gjorde jag för flera år sedan, har för mig att jag fick iden från någon bok om presenter man kan göra själv.

Det är dags att fylla på ny lavendel och fixa frisyren

Man kan ju också helt enkelt göra en liten lavendelbukett … Vad gör du med lavendel?

Länktips: Här får du veta lite mer om lavendel.

Romper

När vi var på utflykt häromdagen blåste min klänning upp över huvudet. Förra gången det hände (!) sydde jag mig ett par snickarbyxor, men jag skulle vilja ha ett mer dressat alternativ så i förrgårkväll laddade jag ner mönstret till den här rompern. Byxklänning skulle man väl kunna kalla den på svenska, men romper som är det engelska namnet låter ju mycket roligare.

Det var första gången jag köpte mönster som PDF-fil. Det var faktiskt inte så krångligt att skriva ut och limma ihop de 42 A4-pappren som jag befarat.

Står man som vanligt, rakt upp och ner, ser den ju är som en vanlig klänning …

en klänning med full rörelsefrihet- har testat att cykla med den och det går jättebra! 🙂

Modellen heter Shellby och kommer från Truebias. Sömnadsbeskrivningen är tydlig och lätt att följa. Enda lilla kruxet var att sömsmånen är inkluderad i mönstret och måtten anges i inch (storleksguiden anger dock mått i både inch och centimeter). Man kan ju lätt räkna om det till cm, men jag kom på att jag har två stygnplåtar till min symaskin varav den ena är graderad i inch, så jag slapp det.

För att anpassa plagget efter kroppen har jag ritat av storlek 8 upptill och från bysthöjd och neråt har jag sedan gått ut till mittemellan storlek 10 och 12. Det går fortare att anpassa kläderna efter kroppen än tvärtom när man kan sy 🙂 .

Jag har inte följt rådet att använda tyg med mjukt fall. Hade jag gjort det hade såklart rompern fallit mjukare, men nu var det bråttom. Tygaffären i Lahom som jag hade tänkt köpa tyg i hade stängt i måndags för att affärsinnehavaren hade skadat axeln, och jag hade en idé och den skulle testas ögonaböj – så jag fick leta upp ett tyg hemma. Det räckte precis. Och tänk att jag hade knappformar hemmma så jag kunde klä knappar i samma tyg. Vilken lycka!

Fårkarusell

Barn och syster har varit på besök. När de åkt härifrån blev det tyst i huset. Jaha, vad ska man då hitta på? Virka lite på julfilten så att den blir klar till jul? Sticka på någon av koftorna som är på gång så att åtminstone en av dem blir färdig till hösten? Nej, nej. Jag började på något nytt – tehuvan Sheep carousel av Kate Davies.

Kate Davies beskriver sin tehuva som en provkarta på många av hennes favoritsticktekniker och föreslår att man stickar denna tehuva innan man ger sig i kast med ett större projekt. Förutom mönsterstickning tränar man på lettisk fläta, flerfärgad ribbstickning och avslutning med stickad snodd (i-cord).

Man började med en provisorisk uppläggning och jag testade att göra den direkt på en stickkabel. När det var dags att göra avslutningen hade man redan maskorna på plats på kabeln och det var bara att skruva dit stickor i rätt storlek – himla behändigt. På bilden syns också steekarna där det sedan ska klippas upp hål för pip och handtag. Det var första gången jag virkade runt steekarna innan jag klippte, har sytt med symaskin förut. Lite nervöst var det allt, och jag ångade faktiskt lite lätt på baksidan innan jag virkade och klippte.

Hålet för pipen och handtaget omsluts av en i-cordavslutning.

Tea-time! Jag tycker om teer med smak av citrus, helst blodapelsin, eller (när det är ruggigt ute) kanel, ingefära och kardemumma. Vilket är ditt favorit-te?

Stickfakta:

Garnet är Rauma finull i vitt och grafit (nr 405), allt stickat på lång rundsticka (94 cm kabel och 3 mm ändstickor=120 cm lång sticka) – förutom på i-cordavslutningen nertill där stickorna skulle vara 3,5 mm, vågade inte prova något annat än vad beskrivningen sa och det ar nog bra för jag tror inte huven skulle gått på kannan annars … Det var ju som jag tidigare nämnt bara att skruva på stickor i önskad tjocklek.

När klänningen krympt …

Har du också varit med om att kläder liksom bara hänger och krymper i garderoben? Det har hänt med flera av mina klänningar på sistone, bland annat den här:

Jag älskar tyget från Liberty, svalt och skönt och i fina färger. Bilden togs för några år och kilo sedan när klänningen var ny. Normalt lägger jag till extra sömsmån i sidorna för att lätt kunna sy ut om det skulle behövas, men när jag sydde den här klänningen missade jag det.

Att sy ut den fanns med på min att-göra-lista för den här sommaren, och eftersom vi hade lite sommarvärme förra veckan blev jag extra motiverad att ge mig i kast med projektet. Först sprättade jag upp sidsömmen från midjan upp till ärmen, sedan sprättade jag upp midjesömmen en bit så att jag kunde ta tyg från vecken i midjan till kjoldelen. Jag gjorde ett mönster till en kil att sy i livet.

Tack vare det småblommiga mönstret smälter kilen ganska väl in, tycker jag.

Padua-sockor

Midsommarhelgen bjöd på vackert väder så vi kunde fira midsommar med fika utomhus med nära och kära. Jag passade på att fotografera mitt senaste par sockor: Padua Cable socks. Mönstret hittar du på Ravelry.

Garnet är samma som jag stickade Catch a falling star i: Trekking, färgat av Lotta Blom/Tank Kofta. Färgen heter Silver och jag blev väldigt förtjust i den när jag stickade mitt förra par sockor.

Detaljer som var nya för mig var den förstärkta hälen och estnisk uppläggning. Uppläggningen känns både fast, elastisk och är snygg så den kommer jag att använda fler gånger. Det fanns beskrivning till uppläggningen i stickbeskrivningen, men man kan hitta flera filmer på YouTube som är väldigt instruktiva. Själv tyckte jag det var lättare att följa en film än att läsa mig till hur man ska göra.

estnisk uppläggning

Litet tips: när jag blockade sockorna ville de glida ner från blockarna (har knutit ihop paret och hänger dem över tvättlinan). Jag kom på att jag kunde använda clipsen som sitter på orkidéer när man köper dem (brukar ta bort dem och låta blommorna hänga men har sparat clipsen för de kanske kunde komma till användning – och de gjorde de ju). Har testat med vanliga tvättklämmor förut, men de lämnade märken på sockorna.

Padua är namnet på en italiensk stad, men var tidigare också namnet på ett ståtligt fyrmastat segelfartyg och det är båten som gett sockorna dess namn – kopplingen finns väl i repslingan på ankeln, tänker jag. Jag blev lite nyfiken och kollade upp att Padua numera heter Kruzenshtern och är det näst största traditionella segelfartyg som fortfarande är i drift (används som skolskepp med hemmahamn Kaliningrad). Faktum är att jag mycket väl kan ha sett fartyget i Halmstad 2011 när det var Tall Ships Race.

Catch a falling star

Sockan Catch a falling star är designad av Sofia Kammerborn. Jag tycker den är så fin med kombinationen av ränder under foten och små rutor (snöflingor?) ovanpå foten, de mindre stjärnorna runt fotleden och den stora stjärnan på hälen. Jag har inte stickat sockorna i orginalgarnet utan i Trekking, färgat av Lotta Blom/Tant Kofta. Färgerna heter Humleblomster, Silver och Vit. Det är en lite mer dämpad färgskala än i Sofias sockor, passar bra till mina nya tofflor.

Jag stickade ena sockan är med fyrkantiga stickor (Nova Cubics från KnitPro). Kanten är nersydd efteråt precis som det står i beskrivningen. På andra sockan jag vek jag ner och stickade fast kanten direkt. För att kunna göra det la jag upp maskorna med hjälp av en luftmaskkedja som jag plockade upp maskor i och drog bort när det var dags att vika ner och sticka fast kanten. Jag tyckte det var lättare att få rätt maskor mitt för varandra på detta sätt än när jag sydde. Ulla Engquist beskriver väldigt tydligt hur man gör i boken ”Sticka – Detaljer som gör skillnad” utgiven på Hemslöjdens förlag.

Socka nummer två stickade jag med mina gamla vanliga runda metallstrumpstickor. Anledningen till att jag ibland stickar med fyrkantiga stickor är att jag hört att de ska vara skonsammare för händerna, men jag kan inte säga att jag märker någon större skillnad. Jag tror att anledningen till att jag ibland får lite ont mest beror på att jag ”bara ska sticka ett varv till” och så blir det ett till, och ett till … och så har jag suttit lite för länge i samma ställning. Kanske är det någon som känner igen sig? Utseendemässigt blev det inte någon större skillnad, men sockan som jag stickade med fyrkantiga stickor blev nog lite, lite tightare.

I det här avsnittet av Sofias och hennes mans podcast får du höra henne berätta om vad som inspirerat henne till sockan. Jag tycker mycket om podcasten Kammebornia, har den senaste tiden tittat igenom alla tidigare avsnitt och prenumererar nu för att inte missa kommande avsnitt. Filmerna är väldigt fina med vackra bilder från Gotland. Sofia och Dennis pratar om livets små och stor väsentligheter, visar upp sina stickprojekt, ger bokstips och jag blir bara såå inspirerad. Perfekt att titta på så här i Corona-tider! Rekommenderas varmt!

Kerstinkofta

Kerstinkoftan är klar.


Såå nöjd med att jag äntligen fått till en kofta av det här garnet! Det här koftprojektet blev en riktig följetong. Det började med att min älskade mörkblå kofta med flätor började bli sliten. Jag tänkte att jag skulle börja sticka på en ersättare i god tid (detta var för sex år sedan), men trots flera försök fick jag inte riktigt till det. Jag köpte annat garn och stickade faktiskt mig en blå kofta för några år sedan(dock inte riktigt mörkblå, och utan flätor men med tulpaner). Det första garnet hamnade längst in i mitt garn- och tygskåp, men det skavde lite att jag inte fått till någon kofta av det …

Garn: Rowan cotton wool, färg French navy

Modell: Kerstin av Linnea Öhman. Du hittar mönstret på Ravelry.

Mission completed!

Det skulle vara en Kerstin, såklart!

Jag har många koftor, men ingen riktigt mörkblå. För sex år sedan köpte jag därför Rowan Cotton Wool i färgen French navy och började sticka en modell ur boken Älskade kofta. Jag tyckte den blev för stor så jag började på en Keynote istället, men begrep mig inte på beskrivningen. Tredje försöket var en egen modell, men då räckte inte garnet till ärmarna. Jag repade upp garnet och la det långt in i mitt tyg- och garnskåp där jag hittade det häromveckan. Jag fick för mig att göra ett sista försök att hitta ett koftmönster som förhoppningsvis inte skulle kräva mer garn än det som fanns – och hittade modellen som heter precis som min mor och min kusin: Kerstin.

Liksom när man kör fortare och fortare för att hinna fram till macken innan bensinen tar slut har jag stickat fortare och fortare innan garnet skulle ta slut … men nu kan jag sakta ner för jag vägde upp det garn som fanns kvar och la i två lika stora högar innan jag började sticka ärmen. Nu när den är stickad har jag mer än hälften av garnet kvar. Yippiii! Det kommer att bli en mörkblå kofta med två ärmar, en Kerstin-kofta!

Den har en detalj som funnits på alla de tidigare modeller jag försökt mig på: flätor. Flätan längs framkanten fortsätter runt nacken. Maskorna i nacken är sparade på en sticka, och för varje varv man stickar på flätan från rätsidan stickar man med ännu en maska av nackmaskorna.

Säkerhetsnålarna ska såklart bytas ut mot knappar, Kanske ska jag se om jag kan hitta några andra knapparna än de jag köpte till tredje koftförsöket, för de är inte riktigt Kerstins stil, men jag är så himla glad för att det verkar gå vägen den här gången, så jag kunde inte vänta med att blogga om Kerstin tills den (hon) är helt färdig.

Det är Linnea Öhman som designat koftan Kerstin och mönstret hittar du på Ravelry.