När ett liv slocknar

Canelle, min lejonkanin, dog i natt. Hon blev lite mer än tio år, vilket nog är mer än de flesta kaniner blir så jag tänker att hon haft ett gott liv.

lejonkanin

De första åren levde hon tillsammans med Kummin, min dotters kanin. Inte långt efter att Ida flyttat hemifrån dog Kummin och sedan har Canelle bott själv.

Jag har skrivit om dem båda under årens lopp. Här är bilder från ett inlägg om när jag fick laga vanten som jag satte på vattenflaskan när det var kallt. De små busarna hade bitit sönder vanten. Maskorna låg som strössel bredvid. Visst ser det ut som om de skäms – speciellt Kummin.

En midsommar virkade jag midsommarkransar till de små krabaterna.

En annan gång skrev jag om hur Canelle plockat av sig ull och boat med. Jag har faktiskt sparat lite, men tyvärr tror jag den är den för kortfibrig för att kunna spinnas med, möjligen om jag testar med att spinna ihop den med finull som jag fått av min svägerska som har får.

Sista veckan åt Canelle inte något vidare. När jag städade i buren igår kväll och upptäckte att hon inte ens ätit upp äppelbiten hon fått tidigare på dagen anade jag att det var dags. Förnuftet säger mig att det är naturens gång, men hon kommer att saknas mej.

En reaktion på ”När ett liv slocknar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s