Catch a falling star

Sockan Catch a falling star är designad av Pia Kammerborn. Jag tycker den är så fin med kombinationen av ränder under foten och små rutor (snöflingor?) ovanpå foten, de mindre stjärnorna runt fotleden och den stora stjärnan på hälen. Jag har inte stickat sockorna i orginalgarnet utan i Trekking, färgat av Lotta Blom/Tant Kofta. Färgerna heter Humleblomster, Silver och Vit. Det är en lite mer dämpad färgskala än i Pias sockor, passar bra till mina nya tofflor.

Jag stickade ena sockan är med fyrkantiga stickor (Nova Cubics från KnitPro). Kanten är nersydd efteråt precis som det står i beskrivningen. På andra sockan jag vek jag ner och stickade fast kanten direkt. För att kunna göra det la jag upp maskorna med hjälp av en luftmaskkedja som jag plockade upp maskor i och drog bort när det var dags att vika ner och sticka fast kanten. Jag tyckte det var lättare att få rätt maskor mitt för varandra på detta sätt än när jag sydde. Ulla Engquist beskriver väldigt tydligt hur man gör i boken ”Sticka – Detaljer som gör skillnad” utgiven på Hemslöjdens förlag.

Socka nummer två stickade jag med mina gamla vanliga runda metallstrumpstickor. Anledningen till att jag ibland stickar med fyrkantiga stickor är att jag hört att de ska vara skonsammare för händerna, men jag kan inte säga att jag märker någon större skillnad. Jag tror att anledningen till att jag ibland får lite ont mest beror på att jag ”bara ska sticka ett varv till” och så blir det ett till, och ett till … och så har jag suttit lite för länge i samma ställning. Kanske är det någon som känner igen sig? Utseendemässigt blev det inte någon större skillnad, men sockan som jag stickade med fyrkantiga stickor blev nog lite, lite tightare.

I det här avsnittet av Pias och hennes mans podcast får du höra henne berätta om vad som inspirerat henne till sockan. Jag tycker mycket om podcasten Kammebornia, har den senaste tiden tittat igenom alla tidigare avsnitt och prenumererar nu för att inte missa kommande avsnitt. Filmerna är väldigt fina med vackra bilder från Gotland. Pia och Dennis pratar om livets små och stor väsentligheter, visar upp sina stickprojekt, ger bokstips och jag blir bara såå inspirerad. Perfekt att titta på så här i Corona-tider! Rekommenderas varmt!

Kerstinkofta

Kerstinkoftan är klar.


Såå nöjd med att jag äntligen fått till en kofta av det här garnet! Det här koftprojektet blev en riktig följetong. Det började med att min älskade mörkblå kofta med flätor började bli sliten. Jag tänkte att jag skulle börja sticka på en ersättare i god tid (detta var för sex år sedan), men trots flera försök fick jag inte riktigt till det. Jag köpte annat garn och stickade faktiskt mig en blå kofta för några år sedan(dock inte riktigt mörkblå, och utan flätor men med tulpaner). Det första garnet hamnade längst in i mitt garn- och tygskåp, men det skavde lite att jag inte fått till någon kofta av det …

Garn: Rowan cotton wool, färg French navy

Modell: Kerstin av Linnea Öhman. Du hittar mönstret på Ravelry.

Mission completed!

Det skulle vara en Kerstin, såklart!

Jag har många koftor, men ingen riktigt mörkblå. För sex år sedan köpte jag därför Rowan Cotton Wool i färgen French navy och började sticka en modell ur boken Älskade kofta. Jag tyckte den blev för stor så jag började på en Keynote istället, men begrep mig inte på beskrivningen. Tredje försöket var en egen modell, men då räckte inte garnet till ärmarna. Jag repade upp garnet och la det långt in i mitt tyg- och garnskåp där jag hittade det häromveckan. Jag fick för mig att göra ett sista försök att hitta ett koftmönster som förhoppningsvis inte skulle kräva mer garn än det som fanns – och hittade modellen som heter precis som min mor och min kusin: Kerstin.

Liksom när man kör fortare och fortare för att hinna fram till macken innan bensinen tar slut har jag stickat fortare och fortare innan garnet skulle ta slut … men nu kan jag sakta ner för jag vägde upp det garn som fanns kvar och la i två lika stora högar innan jag började sticka ärmen. Nu när den är stickad har jag mer än hälften av garnet kvar. Yippiii! Det kommer att bli en mörkblå kofta med två ärmar, en Kerstin-kofta!

Den har en detalj som funnits på alla de tidigare modeller jag försökt mig på: flätor. Flätan längs framkanten fortsätter runt nacken. Maskorna i nacken är sparade på en sticka, och för varje varv man stickar på flätan från rätsidan stickar man med ännu en maska av nackmaskorna.

Säkerhetsnålarna ska såklart bytas ut mot knappar, Kanske ska jag se om jag kan hitta några andra knapparna än de jag köpte till tredje koftförsöket, för de är inte riktigt Kerstins stil, men jag är så himla glad för att det verkar gå vägen den här gången, så jag kunde inte vänta med att blogga om Kerstin tills den (hon) är helt färdig.

Det är Linnea Öhman som designat koftan Kerstin och mönstret hittar du på Ravelry.

Klänning i alla fall

Sy-lanet blev inställt p.g.a. Corona-viruset, men jag hade redan köpt och klippt till tyg till den här klänningen, så jag har sytt hemma istället.

Modellen är som så många gånger förr Autumn peplum spinoff med kjol Spin around från Sewing heart design. När jag räknade efter i garderoben är det här den åttonde i raden, men aldrig tidigare har jag behövt tråckla så som på den här, både runt halskant och alla fållar. Jag brukar stryka fast 2 cm breda remsor av tunt vlieseline på insidan av fållarna (jag skär till remsorna med rullkniv) och sedan viker jag precis efter remsans kant, nålar och syr med tvillingnål. På så sätt slipper jag mäta och jag får fållar som inte töjer sig. Men det här tyget levde sitt eget liv, så det fick tråcklas efter alla konstens regler.

Tyget är köpt på Olssons tyger, hittade det i en låda med stuvar, pris 238 kronor. Jag förälskade mig i färgen, köpte tyget trots att det bara fanns 1,75 m kvar och det var osäkert om det skulle räcka till en klänning med lång ärm. Jag brukar köpa 2,5 meter och då räcker det och brukar bli lite över om det inte krävts någon mönsterpassning. Men en knappt märkbar söm mitt i ryggen blev det en klänning i alla fall.

Fern & feather – min version

Mitt senaste projekt är en koftversion av Jennifer Steingass Fern & feather. Utgångpunkterna har dels varit själva mönstret Fern & feather (ormbunke och fjäder) som jag såg på bloggen Kammebornia häromåret, dels Rauma finull i en fantastisk rödbrun färg – en av mina favoritfärger sedan nåra år tillbaka.

Orginalmönstret är gjort för ett annat garn så jag började med att jämföra stickfastheter för att komma fram till vilken storlek jag skulle sticka. För att ha något att jämföra med, för att se om jag var på rätt väg, plockade jag fram mönstret till Damejakka loppa och jämförde med emellanåt. Det fungerade bra till strax efter ärmhålen. Då blev Fern & feather större över bysten än jag ville ha den. När jag jämförde med Loppan såg jag att det berodde på att man skulle lägga upp fler maskor i ärmhålen på Fern & feather än på Loppan (och färre maskor skulle sättas av till själva ärmarma). Det gick ju inte att bara lägga upp färre maskor under ärmen för då skulle ärmarna bli för små, alltså fick jag öka maskantalet på ett varv strax innan ärmhålet så jag fick tillräckligt många ärmmaskor. Så ologiskt – jag fick lägga upp fler maskor fast jag tyckte koftan blev för stor. Slutsumman av maskor runt bysten blev i alla fall mindre.

Jennifer Steingass har gjort många fantastiska modeller , stickade uppifrån och ner och med runt ok. Den senaste modellen kom nu i mars. Kanske hon inte uppskattar att jag bryter det fina okmönstret med en knäppning mitt fram, men jag använder hellre kofta än tröja, dels för att koftan är lättare att ta av och på, dels för att man kan reglera värmen genom att knäppa/knäppa upp.

Ett tag funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle skriva det här inlägget. I Corona-tider känns det kanske lite futtigt att beskriva sitt senaste stickprojekt. Men det lilla vardagslivet behöver få lunka på i den stora, oroliga världen som nu känns ovanligt oförutsägbar. En stickning kan vara ett ankare att hålla fast vid när tankarna virvlar runt, runt.

Vanten Bodil

För två år sedan stickade jag ett par vantar till min syster. För några veckor sedan berättade hon att vantarna var borta. Hon lät så ledsen över det att jag lovade att sticka ett par nya vantar till henne.

Jag har stickat vantarna med inspiration från boken ”Hönsestrikk a lovestory”. Först hade jag tänkt sticka ett omaka par i glada färger, men jag förstod på syrran att det inte var hennes grej så det fick bli så här istället: lettisk fläta, en bård nertill ur boken och ett ytmönster ur boken avgränsat i sidorna med svart. Det enda omaka är syrrans initialer på ena tummens insida och årtalet när vantarna är stickade på andra tummen. Jag hade ingen plan utan jag valde mönster allteftersom.

Garnet är Rauma finull i färgerna naturvitt och asfalt. Jag har stickat med stickor 2,5, lade upp 54 m precis som på Otto-vanten.

Det finns alltså ingen exakt stickbeskrivning, men vanten har ändå fått ett namn – Bodil – efter min syster!

Fint i köket

Den här fina garnskålen fick jag av Ida i julklapp – med det lila-gråa nystanet i. Garnfärgerna matchar vår nya diskbänk, så jag bestämde mig för att äntligen testa en grytlapssbeskrivning som jag hittat på Ravelry. Det var lite av en chansning att ta garn både inifrån och utifrån nystanet, men ännu så länge har det fungerat jättebra, troligen tack vare att det ligger kvar i skålen :). Modellen heter Heptagonal potholder och du hittar beskrivningen gratis här. Den är väldigt rolig att sticka – man förstår principen snabbt och kan sticka utan att läsa beskrivningen. Man ser på grytlappen vad man ska göra. En bra tv- och sällskapsstickning med andra ord.

Det stränggarnsliknande garnet är av 100% bomull, något knepigt att sticka med då det lätt delar sig. Hade jag valt spetsigare stickor hade det säkert underlättat. Som synes är grytlappen inte riktigt klar än så jag kan inte uttala mig om hur den blir när den är tvättad, troligen krymper den en del. Lite är OK. Diametern är 24 cm så lite finns det att ta av.

Vi renoverade vårt kök förra våren. Jag är helnöjd! Planlösningen är som tidigare, men tack vare att vi nu har skåp ända upp till taket och att vi bytt ut underskåp mot lådor får mer plats. Man har en bättre överblick över matförrådet än tidigare och saker är mer lättåtkomliga.

Infälld belysning ovanför diskbänken och helkaklad vägg gjorde att jag uteslöt gardiner vid lilla köksfönstret, men sydde nya till de övriga:

Detaljbild av gardinfållen – mönstret förvillade en del när jag skulle fålla gardinerna, för de horisontella linjerna var inte helt horisontella.

Du kanske lade märke till brudkistan några bilder upp? Den gjorde far åt mig är jag var i tjugo-årsåldern och den har varit en riktig trotjänare. Den rymmer kökshanddukar, dukar och grytlappar. Men det stämde inte riktigt med furu mot vårt nya golv, så jag målade om den:

Jag var lite orolig för att färgen inte skulle fästa, för kistan var tidigare ytbehandlad med linolja. Men efter slipning och målning med grundfärg så gick det jättebra. Visst blev kistan flott i grått!

Små julklappar i februari

Nu kan jag skriva om de små julklappar jag tillverkade i december. Ida hade önskat sig böcker av Olga Tokarczuk. Hon fick Jakobsböckerna och till den krävdes ett bokmärke, tyckte jag. Sagt och gjort – en ny modell ur boken

Det fick bli ett får den här gången, dels för att både hon och jag gillar får, dels för att jag ville testa att virka muscher. Pälsen runt fårets huvud virkas med muscher.

Jag glömde att fotografera bokmärket så jag bad Ida skicka några mobilbilder, tror inte att hon hunnit så långt i boken redan som det ser ut på bilden ;).

My har ju redan fått ett bokmärke, så hon fick en liten, liten vante att hänga på ryggsäck eller nyckelknippa. Inte precis för att det är något man behöver, men jag tyckte den var gullig och jag ville testa mönstret Wisby minivantar. Det är Pia Kammeborn som gjort mönstret. Du kan läsa historian om hur det kom till här.

Tummen var lite pillig att sticka.

Små rosa kaniner, del 2

Nu är den klar, min hönsestrik-mössa som jag skrev om häromveckan. Och den passar!

Kaninerna och texten – som var det allra viktigaste – kom med, och en rapport med stjärnmönster. Fåglarna som jag också tänkt ha med fick inte plats. Mönstren är ur boken ”Hönsestrik a lovestory” av Anna Bauer.

Jag började glatt och frejdigt utan stickfasthetsprov (att man aldrig lär sig…) När jag stickat ett tag såg jag såklart att mössan verkade bli lite väl stor. Jag fuskade mig förbi stickprovsbiten genom att mäta stickfastheten på en kofta jag stickat med samma garn och stickgrovlek (Rauma finull, stickor nr 3) och kom fram till att jag fick gå ner till maskantalet för barnstorlek för att mössan skulle passa.

Då uppstod nästa problem: vissa av de mönsterrapporter jag ville använda gick inte jämnt upp med mitt nya maskantal. Jag målade upp mönstren jag ville ha med i Excel-programmet i datorn och laborerade med att ta bort en maska här och en maska där. Genom krympa mönsterrapporten så att kaninerna kom närmare varandra och lägga till totalt tre maskor skulle det vara möjligt att sticka kaninerna som jag så gärna ville ha med. För att stjärnmönstret skulle få plats fick jag sticka ihop några maskor på ett varv efter kaninerna, och mellanrummen mellan orden fick bli mindre.

Hålet som syns är en bortklippt mönsterrapport som jag hade bredvid mig när jag stickade. Jag har ingen sådan där fin magnetisk mönsterhållare, så jag klämde fast den utklippta mönsterrapporten mellan två magnetiska skrivarpapper (visst är det fantastiskt vad man kan hitta i sina byrålådor) och för varje varv jag stickat drog jag det ena magnetiska pappret en rad uppåt på mönstret så såg jag tydligt var jag var.

Efter att ha provat mössan fick jag tyvärr repa upp hälften av det lila-vita stärnpartiet, annars hade mössan blivit alldeles för lång.

Jag har testat att sticka förkortade varv i nacken och på sidorna, vilket man kan se på det ljusrosa partiet ovanför texten som är betydligt bredare framtill än där bak. Detta gör att mössan inte går för långt ner i nacken.

Börjar man läsa texten mitt nacken blir det: ”Det är som det är”, vilket är en påminnelse till mig själv och andra att inte älta och i tanken försöka göra om saker som redan är. Acceptera fakta – det är som det är!

Pärlande fläckborttagning

Det här är en mjuk och mysig velourtröja som jag haft länge. Tyvärr fick jag en vit fläck på den när jag hjälpte en elev med textiltryck. En liten, men ack så förarglig fläck som gjort att tröjan förpassats till korgen med ”fixa-projekt”. Den korgen tittar jag inte så ofta i, så tröjan har legat där länge utan åtgärd. Nu slumpade det sig så att ungefär samtidigt som jag fick böckerna ”Stoppa” och ”Laga” (av Katarina Evans och Katarina Brieditis) trillade tröjan ut ur korgen och ner på golvet. Det var tydligen det som krävdes för att jag skulle komma till skott.

Ett tiotal pärlor var allt som behövdes för att jag ska känna att jag vill använda tröjan igen – sju på fläcken och tre ovanför hjärtat för att ge ett mer balanserat intryck.

Att säga att jag nästan längtar efter ett hål eller en fläck för att testa några av alla roliga och inspirerande idéer i häftena vore väl att överdriva och kanske utmana ödet, men låt mig uttrycka det så här: om olyckan är framme framöver finns tröst i dessa häften. Det tråkiga kan bli roligt!