Knarrande stickning

Jag försöker undvika tyg- och garnaffärer (!?!) för så fort jag går in i en hittar jag något jag villhöver. Nu har det hänt igen. Häromveckan var jag på jakt efter myggnätsliknande tyg och hittade det i en av de lokala tygaffärerna. I samma affär fanns ett vackert garn i en spännande materialkombination som jag inte kunde motstå. Men jag köpte bara ett nystan. Jag lyckades i alla fall begränsa mig – den dagen. Förra helgen när vi var i stan parkerade vi alldeles i närheten av tyg- och garnaffären och då kunde jag inte längre motstå frestelsen att köpa mer garn av samma sort. För tänk om någon annan annars skulle köpa det …

Jag har redan börjat sticka med garnet – en klassisk raglantröja ska det bli – men det knarrar förfärligt när jag stickar, har aldrig varit med om dess like. Nu hoppas och tror jag att det inte är garnet som knarrar, utan stickorna. Det är en rundsticka med utbytbara tippar av någon sorts genomskinlig plast som jag köpt på Maxi någon gång när jag var i akut behov av rundsticka, så igårkväll beställde jag nya sticktippar som förhoppningsvis inte knarrar. Är man sticknörd eller är man?

Ps. Garnet är Freya, soft and brushed wintercotton från Sirdar, 55% bomull, 31% akryl och 14% polyester, maskintvättbart.

Vävsalong Halmstad

I helgen var vi i stan, Uffe och jag. Det var många trevligheter på gång, bl.a. kunde man ”Smaka på Halmstad” på Stora torg: lokalproducerad honung, syrade grönsaker, bröd, blommor och bär …

På Halmstad konsthall (i samma fina byggnad som Stadsbiblioteket) tittade vi på Vävsalong, en jurybedömd vävutställning.

Den här Semestergräsmattan av Ronja Joensuu tyckte jag väldigt mycket om. Lite laidback i sitt uttryck med maskrosor, rufsigt gräs – och spana in den tovade cola-burken.

En annorlunda form av självporträtt med humoristisk touche: två vävar i bunden rosengång av Elin Claesson. Den till vänster heter Hur jag ser ut och den till höger heter Vad jag gör.

Förlåten i rosengång/tuskaft av Kristina Runesson får bli min sista bild från Vävsalongen i Halmstad. Så vackra!

Utställningen visad fram till d. 7 november. Kan du inte ta dig till Halmstad finns en digital version av Vävsalong här.

Jag gjorde en Berit i helgen

Jag har varit hos min dotter My i helgen. Hon har nyligen gjort om sitt sovrum – lagt nytt, fint golv och köpt ny säng. Det gick inte att få önskad säng med klädsel som matchade sänggaveln så hon köpte en sängkappa som skulle kortas av. Hennes symaskin är inte så bra, så jag packade mina två maskiner – en vanlig hushållssymaskin och en overlock samt diverse sybehör – och åkte till Eskilstuna. My passade på att köpa mörkläggningsgardiner när jag ändå hade symaskinerna med, så på bilden syns inte bara den avkortade sängkappan utan också nyfållade mörkläggningsgardiner – och som en bonus: några kuddar sydda av gardin- och sängkappstyg som blivit över.

I vardagsrummet hängde sedan tidigare härligt mörklila gardiner, dock bara provisoriskt fållade. Eftersom vi råkat dra loss ett gardinstångsfäste i sovrummet när vi hängde upp gardinerna där beslöt jag mig för att göra en s.k. Berit: låta gardinerna hänga kvar på stången och sy upp fållarna på plats.

Berit är en av mina bästa vänner, också hon textillärare. Det var hon som en gång gjorde så här när hon sydde upp sina gardiner och jag tyckte det var smart. Tänk Berit, att du gett namn åt en gardinfållningsmetod! Det visste du inte om, va´?!

Skjortklänning!

För några veckor sedan var Uffe och jag i Laholm. Och är man i Laholm ska man besöka stadsparken, bokhandeln och tygaffären Tyglust. I tygaffären finns hur mycket fina och roliga tyger som helst. Jag fastnade för det här:

Och tänk, jag bestämde mig för att testa att sy en annan modell än Sandy – som jag ju sytt femton varianter av redan. Det blev en klassisk skjortblusklänning med sidfickor, dold knäppning, sidsprund och rationellt sydda ärmsprund.

Jag kortade av klänningen 6 cm och rundade hörnen vid sprunden nertill.

För säkerhets skull – så jag kan ta ut stegen ordentligt – sydde jag förstärkningar på insidan av sprunden: sicksackade kvadrater av skjorttyget, vek dem diagonalt och sydde fast dem med raksöm i triangelform.

Dessutom la jag ut vidden en halv storlek över stussen. Annars har jag följt mönstret. Beskrivningen av hur man syr sidfickor och ärmsprund var väldigt tydliga, men jag hade problem med den dolda knäppningen. Det berodde i och för sig mest på att jag försökte få till mönsterpassning mitt fram (vilket gick hyffsat, vilket inte riktigt framgår av bilden).

*

Mönster: Mia skjortklänning från Svenska mönster, storlek 38 upptill, utställt till mitt emellan storlek 38 och 40 över stussen.

Kielo wrap dress

I sommar har jag för första gången sytt en Kielo wrap dress. Modellen är enkel,

sveps runt kroppen och kan knytas på olika sätt …

med drapering och rosett fram

med knytbandet ett helt varv runt midjan och draperingen bak …

Så här ser draperingen ut bak när klänningen är knuten som på översta bilden. Man skulle kunna låta banden ”kroka om varandra” bak innan man knyter fram som ytterligare en variant.

Jag gillar plagg som man kan variera.

*

Mönster från Named clothing.

Tredje gången gillt?

Jag började sticka på en tröja – en Fern and feahter – till My i januari.

I februari började jag på en till – i annan storlek

Nu är jag så här långt på tröjan i rätt storlek:

och nu har jag fått för mig att jag inte tåler garnet. På jullovet avslutade jag nämligen en kofta till mig själv i liknande garn och det var därefter som kliet vid ögonen började. Jag tänkte väl inte så mycket på det i början, köpte ögonsalva på apoteket men tyckte inte att det hjälpte. Efter sportlovet kliade det så pass att jag besökte vårdcentralen och fick ögonsalva med kortison som hjälpte. Efter påsklovet kliade det igen – ny kur. Jag började då försöka hitta något samband och ett samband jag kom på var att jag stickat med garn med spinnoljan kvar i vid alla tillfällena. Jag har sett på nätet att någon beskrivit att de fått klåda i händerna efter att ha stickat med sådant garn, och en annan har skrivit om just kliande utslag under ögat. Hade jag vetat detta från början hade jag ju kunnat tvätta garnet innan jag började sticka med det, men det hade jag inte en tanke på. Nu är det lite för sent, eftersom delar av tröjan redan är stickad.

Tröjan har av naturliga skäl legat undanstoppad ett tag – hade framme den häromdagen och stickade på den utomhus, t.o.m. med latexhandskar den ena gången, men jag tyckte det började klia igen och lade undan den. Som ett alternativ har jag beställt annat garn. Det kom idag och som du ser hade jag sådan stickabstinens att jag inte hann plocka det ur lådan innan jag började sticka ett stickprov.

Färgen är ju inte densamma, men lite åt samma håll i alla fall – och riktigt fin den med, tycker jag.

Har du varit med om något liknande får du gärna skriva om det här – eller maila: ewasve6230@gmail.com. Är det flera som upplevt samma sak har jag troligen hittat orsaken till mina besvär. (Man tog ett blodprov på vårdcentralen och uteslöt en del vanliga allergener.)

Pincha-sjal

Häromåret hade jag turen att vinna ett hekto supermjukt garn i fina höstfärger i en blandning av merinoull och bambu. Jag använde ungefär 10 gram av det tillsammans med annat garn och stickade en mössa till min syster.

Jag ville sticka något av de 90 gram som var kvar, något som ger de fina färgerna rättvisa, och hittade beskrivning till Pincha-sjalen på Ravelry. Pinpilan Wangsai som designat sjalen berättar på Ravelry att sjalen kom till för att hon ville göra något som passade för flerfärgade garner, så jag tänkte att modellen skulle passa perfekt för mitt garn. Beskrivningen är gratis. Den är väldigt tydlig och pedagogisk.

Sjalen var rolig att sticka, men jag har varit tvungen att sitta för mig själv för att kunna hålla reda på var jag var i beskrivningen. Den första fjädern var förvirrande att sticka, man stickade och vände, stickade och vände. Jag fick skriva ut beskrivningen och sedan göra ett streck varje gång jag vände stickningen för att verkligen hålla koll. På fjärde fjädern började jag förstå logiken och trodde att jag skulle klara mig utan att hålla koll på vilket varv jag var på, men nej då.

Fjädrarna formas genom att man stickar förkortade varv.

Att sätta streck på ett papper funkar bra för mig i vanliga fall, men eftersom varven på den här sjalen är så korta tappade jag flytet i stickningen när jag skulle fatta pennan och rita streck stup i kvarten. Jag testade att använda min gamla varvräknare, ni vet en sån där som man trär på stickan och vrider fram en ny siffra för varje varv, men det funkade inte heller optimalt. Så jag testade att använda gratisappen Knitting Buddy i min mobil och då fick jag mer flyt. Att bara sträcka ut handen och toucha mobilen hindrade inte stickflödet på samma sätt. Man kan koppla på ett trevligt litet plopp-ljud som gör att man inte ens behöver titta efter om man klickat fram nästa varv eller ej. Det hörs! Dessutom kan man ställa in appen så att man har koll på repetitioner av exempelvis ökningar eller som i det här fallet vändningar. Eftersom appen är gratis får man stå ut med att det dyker upp reklam i nederkanten på skärmen.

Så här såg sjalen ut när jag nästan stickat klart. Jag stickade 19 fjädrar.
Blockad sjal

Sjalens utseende beror mycket på hur lång varje färg är på garnet, så nu är jag redan inne på att sticka en till med ett annat garn jag hittat i min stash för att se hur det blir. Kanske blir fjädrarna mer distinkta?

Pincha lär betyda påfågelfjäder på sanskrit

Rasande nystan

Nu har jag stickat hälen på min första Vanilla-socka. Konstruktionen är verkligen fiffig och mönstret är föredömligt tydlig så själva stickningen har inte vållat mig några bekymmer, men …

mitt i hälstickningen föll nystanet isär. För att få en kontinuerlig randning på själva sockan skulle man börja sticka med garnänden inifrån nystanet vid den röda pilen fram till där jag är nu på bilden ungefär. Det var när jag drog fram änden som det ändade så här … Ingen TV-stickning längre, den får ligga så här på mitt skrivbord. Jag vågar inte flytta den. Tänkte ett tag att jag kanske kan nysta om garnet innan jag stickar andra sockan, men då kanske det blir mer sträckt och sockorna blir olika på något vis. Vad tror du?

Vaniljsockor och deckare

Påskhelgen är över och det är lite tomt och tyst i huset efter att det hela helgen varit sex personer och en hund här. Ungdomarna har åkt hem till sig, Uffe har börjat jobba och jag, jag har påsklov den här veckan. Det har sin charm det med. Jag läser och stickar och har passat på att städat i mina garnhyllor.

Jag hittade bland annat sockgarn i hyllorna och fick för mig att lägga upp till ett par Vanilla-sockor till Uffe – fast jag har en tröja till My på gång. Ibland behöver man lite variation … Jag har haft mönstret på min nyfiken-på-lista ganska länge. Det var hälkonstruktionen som väckte min nyfiknhet, där är jag inte än men jag har passat på att testa en för mig ny uppläggning – Italian Tubular Cast On. Den ger en mjuk och töjbar ovankant, bildar nästan som en tub/ett rör i ovankanten vilket ju namnet antyder. Den var lite meckig. Jag fick titta både på Youtube och läsa i min uppläggningsbibel – Cast On Bind Off av Leslie Ann Bestor – för att få till den, men det beror mest på att filmen jag tittade på bara visade en del av hur man gör. Tubulära uppläggningar blir inte rörformiga av bara själva uppläggningen utan beror också på hur man stickar de två varven efter själva uppläggningen och detta fick jag läsa mig till i boken. Undrar förresten vad man egentligen kallar den här sortens uppläggningar på svenska – rörformiga kanske är bättre är tubulära? Jag hoppas komma ner till hälen under veckan så jag har tid att sitta och klura med den under min ledighet.

Det sägs att norrmännen läser mycket deckare just till påsk och i år anammade jag idén och köpte mig en deckare strax innan påsk: Death by Cashmere av Sally Goldenbaum. Jag tänker att det är ett bra sätt att hålla engelskan vid liv (hm, nu blev det kanske lite konstigt med tanke på deckartemat) att läsa engelska böcker. Den enda engelska jag använder annars är ju en massa sticktermer i stickbeskrivningar och de är ju inte så gångbara om jag skulle vilja föra en normal konversation. Men såklart finns stickningen med på ett hörn i alla fall: mordet som sker väcker misstankar hos medlemmarna i en stickklubb och de börjar nysta vidare för att ta reda på vem mördaren är. Boken är lättläst både bokstavligen (stor stil) och bildligen. Goldenbaum beskriver miljön så man ser den framför sig, jag tycker nästan att jag själv befinner mig i Sea Harbor, Massachusetts, äter god mat och klappar garn i Cape Ann knitting shop. Det är förresten innehavaren av garnaffären som startat stickklubben. Till min stora glädje finns ytterligare 14 (!) böcker i serien om Seaside Knitters, alla med namn som associerar till stickning och garn, t.ex: Murder in Merino, Angora Alibi och Murder Wears Mittens.

*